Alla dessa dumma dumma barn

Jag har verkligen hittat min blödiga punkt - när andra barn är dumma mot mitt snälla barn. När vi var på lekplatsen här om dagen går min son fram till en slags ratt som sitter på klätterställningen. Då kommer ett annat barn och bokstavligt talat puttar bort honom för att själv få leka med ratten. Min son tittade lite på mig, men flyttade på sig och sade inget om det. Jag blev så illa berörd! Jag ville ta den där andra ungen och skicka långt bort, skälla ut eller bara kunna förklara för min lilla 1,5 åring att "så där får man inte göra, du hade rätt att leka med den, för du var där först, han var dum dum dum". Inget av det gjorde jag, så klart, men hjärtat brast ännu en liten bit denna dag.

Eller när min lilla plutt, som ju älskar alla andra barn, oavsett storlek, hälsar glatt på vår snart 2-åriga granne, eller barn på vägen till lekplatsen/dagis/affären, och de barnen bara tittar konstigt på honom och går vidare. Han ler stort och vinkar, och de skiter i honom. Jag vill bara gråta!

Jag inser att detta bara är början. Verkligen bara början. Men om jag nu vill att min son ska fortsätta vara så där glad, social och snäll som jag uppfattar att han är (ser ju så klart inte hur han är på dagis hela dagarna, men det jag dock ser vid lämning och hämtning är samma som hemma och när vi leker med barn utanför dagistiden), vad gör jag då? Helt ärligt kan jag nästan bli tokig på att andra barn (och vuxna med för den delen) kanske "förstör" denna ljuvliga sida hos honom. Jag har verkligen inte gjort något särskilt för att få honom så trevlig, inte mer än vad jag utgår ifrån att alla andra också gör, så det är inte mitt eget mästerverk jag vill framhäva, utan hans eget sätt att vara. Men hur behåller man det? Hur ska han fortsätta tro på en god värld?

Jag inser att jag låter lite patetisk, och höjer mitt eget barn till skyarna, men jag menar allvar. Verkligen allvar. Jag tycker om att han inte puttar tillbaka den där dumma dumma ungen på lekplatsen, utan väntar bredvid ett tag, eller leker med något annat. Jag gillar att han ler sitt allra charmigaste leende till förbipasserande, så att folk ler mot mig och säger "Vilket charmtroll!". Jag gillar att han vinkar till okända i ICA-kassan och erbjuder personen bakom oss i kön en bit av hans slemmiga brödbit.

När jag för ett par veckor sedan såg den bioaktuella filmen Hämnden (bra, se den gärna) så är det en pojke som blir mobbad. För första gången i mitt liv (då jag själv varit helt förskonad från mobbing) så insåg jag smärtan och vanmakten i att ens barn far så oändligt illa. Jag grät till detta i filmen, kände mig desperat efter at skydda mitt barn från detta helvete. Hur gör man som förälder, när världen VERKLIGEN skadar ens barn? Och då menar jag lite mer än bara puttas på lekplatsen... Övergrepp, våld, mobbing, orättvisa, svek, separationer, sjukdomar, you name it. Hur klarar man det?

Snälla snälla världen, förstör inte mitt barns tro och önskan om att världen är så där god som han själv är!