Mer Umeå

Har idag varit på heldagsföreläsning (HELDAG! 8-17 nonstop förutom en timmas lunch) om utvecklingspsykologi. Det är ju inget helt lättsmält och lättbegripligt ämne, men riktigt riktigt intressant. När man får olika diagnoser beskrivet på det sättet så blir det plötsligt så friskt, så begripligt. Ordet sjuk används inte alls, utan det är bara olika försvarssystem som slår till vid lite fel tillfällen. Naturligtvis kan det vara mycket handikappande för personen i fråga, och inte alls så lätt att förbättra, bara för att man plötsligt förstår att det är ens Kamp-flykt-system som slår till för tidigt. Men det kanske är lite avlastande, lite förlåtande.

Men oj så ryggen värker nu. Jag klarar faktiskt inte att sitta så länge, på trästolar utan någon som helst möjlighet till att lägga upp benen, luta sig skönt tillbaka eller liknande. Känner det när jag sitter på favvocafé nr 2 nu, att det gör ont hur jag än sitter, trots att det är nån form av soffa jag kan luta mig tillbaka i nu.


Min mamma var lite barnvakt igår, eftersom jag var här och sambon hade en handledningsgrupp och kunde inte komma hem förrän vid halv 6. Det hade gått jättebra, men det mest mysiga är hur mycket han kan och förstår nu för tiden. Hon hade frågat och sagt saker till honom och han hade helt uppenbart fattat allt. Det blir annorlunda när någon utanför kommer in och är med honom, eftersom inte allt sker per automatik, utan är nya situationer. "Jag vet inte var du har dina nappar". Då knatar han och hämtar en (trots att vi aldrig har dem på samma ställe, utan lite utspridda över lägenheten). "SKa vi gå och vila"? Då går han in i sovrummet, lägger sig till rätta, visar att hon ska dra över honom täcket och sätta på TV:n. Flera sådana liknande saker. Jättehäftigt!! Min lilla plutt! Börjar bli så stor.


Jag har ju sedan dagen han föddes sagt att jag inte vill att han ska bli äldre, att han är så underbar som han är just exakt nu. Jag fortsätter hävda det, trots att över 16 månader har gått och jag borde börja lära mig att han faktiskt blir ÄNNU mer underbar ju längre tiden går. Sambon försöker förklara att det kommer bli ännu lite roligare när han kan prata. Nej, han är bäst just nu, när jag kan få njuta av hans utveckling. Hans ljuvliga små ord som kommer hela tiden. När han härmar alla djur, säger att han vill hoppa ner från stolen, titta på TV, läsa bok, gå ut och så vidare. Han gör sig helt förstådd och det måste ju vara så härligt för honom. Så för hans skull kan han få bli lite äldre, så att han kan få säga ännu fler saker och göra sig ännu mer förstådd.


Det är häftigt med barn att de verkligen vill lära sig nya saker (förstår att det är en form av överlevnadsinstinkt, hur skulle de annars klara sig?). Sonen ska ju testa och testa samma moment, även fast det helt upenbart är svårt och kanske inte går så bra. Jag kan ibland vilja göra saker åt honom, för att han ska slippa misslyckas (generalfel som förälder, jag vet). Men han verkar inte alls bry sig på samma sätt som jag gör över att han inte klarar det han företar sig. Vilken underbar egenskap! Tänk om man som vuxen kunde behålla den sidan. "Jag kan inte italienska, så nu ska jag träna det hela tiden tills jag kan".

Nej, nu ska jag lämna er för min egen. privata dagbok. Kladdkakan ska ätas upp, teet fyllas på. Sen ska en skön dubbelsäng intas. Imorgon är det hemfärd. Känns tråkigt, har det väldigt bra här.