Lite gravidtankar

Det har gått ett tag sedan sist, av någon obegriplig anledning. Plutten går på dagis. Det är smärtsamt in i märgen att lämna honom och jag kan inte säga att jag känner mig som en god människa när jag "lurar" iväg honom på morgonen. Han skuttar glatt utgenom dörren hemma och sedan visar det sig att han ska till dagis, och tårarna börjar flöda. Fröknarna känns lite mer okej än förut, men vad vet jag å andra sidan, jag är ju inte där på dagarna.

Jag lyckas fylla mina dagar oförskämt väl. Har varit på massage, tränar mycket, vilar faktiskt en del, sitter framför datorn, försöker även läsa lite inför första utbildningstillfället i Umeå, och jobbar med familjerådgivningen så klart. Jag kan nog fylla ett helt liv med att träna, promenera, äta och läsa. Nästa vecka bär det i alla fall av till Umeå för första gången. Inte så nervös än, det kanske kommer.

Jag är nu i vecka 24 och ska kors i taket till MVC för andra gången på torsdag. De besöken duggar ju inte tätt precis när man är omföderska! Det sparkar och rör sig för fulla muggar i magen. Men jag måste erkänna att det inte är särskilt bekvämt denna gång. Det kanske kändes likadant förra gången, men nu kan jag känna att alla sparkar och lite obehagliga kullebyttor mest är i vägen för mitt övriga liv. Så får man ju inte säga, men det är faktiskt så.

De allra flesta säger att min mage är liten, och det kanske den är. Det fåniga är att jag blir lite stött! Jag vill ju ha en stor mage, för det är så himla himla fint. Så att vara liten är inget ändamål för mig alls, tvärtom. Jag har inga problem egentligen med att folk kommenterar eller tar på min mage, det är på det stora hela så sällan. Jag är ju stolt över min mage, så om folk uppmärksammar den är det en komplimang!

Men jag har upptäckt en ganska tragisk sak hos mig själv. När människor i min omgivning får veta att jag är gravid igen, så säger alla grattis eller något liknande. Och vad svarar jag, mitt dumma as? Jo, jag lägger mig till med en min som betyder ungefär "ja, herregud så dumt det kan bli". Jag ursäktar och förklarar att det var ju inte planerat, och hjälp vad tätt det kommer bli mellan dem och pust och suck och stön, men det får väl gå detta med. Varför gör jag så? Kan jag inte stå för att vi valt att skaffa barn igen? Att skaffa barn tätt är ju inte bara ett misstag, det finns faktiskt många som gör det för att de vill det, för att det är praktiskt, för att det är roligt för barnen och så vidare. Men jag ser ut som att jag är en 16-åring som blev gravid med min bästa kompis pojkvän och nu ska släta över det ganska opraktiska i detta faktum.

Varför svarar jag inte något lite mer logiskt och passande, typ tack och ser lite glad ut? Jag är faktiskt glad, skiträdd för hur det ska gå, men glad. Jag längtar jättemycket efter min lilla dotter (som jag ju är helt säker på att det är)! Pinsamt, 30 år gammal och kan inte stå för mina livsval.

I helgen ska jag och sambon åka till Gripsholms värdshus och bo över en natt, utan plutt. Han ska vara med mormor och morfar (första hela natten utan någon av oss alltså!). Tänker inte bli orolig över det, han lämnas ju skrikande varenda dag just nu, så vad är skillnaden?

En liten fråga ut i etern, är det någon som vet något om graviddiabetets? Tror nog inte att jag har det, men är plötsligt så vansinnigt törstig, på vatten, flera gånger om dagen. Kom bara på att det brukar vara ett tecken på "vanlig" diabetes. Så har ni några erfarenheter, please share!

Snutten sover, solen skiner. Jag ska ta med min tekopp ut i till min nyinköpta hängstol och läsa om hur missbruk påverkar hjärnan, eller var det tvärtom?