Valvaka

Har vi kanske hemma, även om jag inte vill påstå att jag följer det så vansinnigt noga. Kommer ju få veta imorgon bitti, och jag kommer ändå inte orka vara vaken ända till slutet. Förra valet jobbade jag som.. ja, vad det nu heter. Tog emot röster, räknade röster, dog över hur tråkigt det var. Men mest chockande av allt var att man inte använder någon form av sedelräknare, utan att vi ska sitta där och slicka på fingrarna och räkna alla dessa papperslappar ända fram till natten. Och felräknat blir det, kan jag säga. Vi fick räkna om säkert hälften av alla röster flera gånger för att det skulle stämma. Varför använder man inte mer moderna metoder på 2000-talet? Och varför kan man inte rösta på nätet? Om man kan deklarera på nätet (och på sms!) så borde man väl kunna rösta? Nej, fram för moderna metoder!

Annars har helgen varit lite konstig. Både jag och sambon har varit trötta trötta trötta. Idag känns det som att vi mest har gått mellan sängen och matbordet, och någon liten sväng till lekplatsen (för att få ungen trött, så att han kan sova snällt mellan oss ännu en gång under dagen). På eftermiddagen har jag varit piggare, och kom äntligen iväg till gymet och körde ett bra pass.

Tröttheten ligger ju som en matta över hela mig. Jag håller mig pigg i korta perioder, men är sedan trött i lika lång period. Så idag har jag legat i sängen i sammanlagt 3 timmar, och alla andra familjemedlemmar lika så. Inser att jag måste planera mitt liv som en trött pensionär: En aktivitet per dag, sedan är det dags att vila. Jag är ju som bekant dålig på att acceptera att jag inte fungerar fysiskt, så jag försöker varje dag att ha högt flygande planer för vad jag ska göra (om man nu kan kalla en promenad, plugg, leka med sonen, gå och träna och laga middag för högt flygande planer...) men sen faller det platt. Jag var ju inte alls så här trött förra graviditeten, men då hade jag ingen liten ettåring med mycket spring i benen (och en hejdundrandes egen vilja) hemma heller.

Igår var jag ledsen. Har nog inte gråtit någon gång under graviditeten över något annat än min och sambons stundtals slitiga situation. Men igår kände jag mig som en blöt fläck. Ensam, orkeslös, stressad över att jag inser en massa nya saker om mig själv - och jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla tankar som flyger fritt. Jag satt hos sambon och grät, vilket jag tycker är ganska jobbigt. Jag förklarade att jag känner mig ensam i den här gravidieten, att han sällan frågar eller deltar i magens utveckling och mina krämpor. Han förstod det, för han känner sig inte så delaktig. Han tycker att det är först nu som han verkligen känner tonvis med kärlek för vår son, och då är han nästan 16 månader gammal. Han förklarade att detta är pappors stora dilemma, att de faktiskt är utanför, helt ofrivilligt. Men han lovade att försöka tänka mer på det (och har idag varit framme och klappat på magen ett par gånger).

Jag var också ledsen över att jag blir stressad över att "ligga på minus". Med det menar jag att sambon tar vår son nästan mer än vad jag gör, att jag får möjlighet att göra typ vad jag vill och sambon säger så gott som alltid ja till mina önskemål. Vi har haft den attityden mellan varandra hela tiden, alltid stöttat varandra att göra saker själva. Och det vill vi fortsätta göra, så det är inget vi är oense om. Men jag märker att jag vill ha några upp på honom, att jag ska ha tagit sonen mest, och därför med gott samvete kunna be om egen tid. Men nu är det nästan tvärtom, att sambon tar sonen mest, och det gör att jag skäms. Det verkar inte störa honom att jag "ligger på minus" (han gillar säkert också pluspositionen) utan låter mig fortsätta göra det jag vill. Men jag känner mig liksom dum. Antar att detta är ett kvinnligt fenomen, att vi ska vara den "mesta föräldern" och när vi kanske inte är det (rent kvantitativt) så sätter en skuld in. Gör mig både rädd och förbannad, att jag inte kan ta det för självklart. Tänka "jaa, jag var gravid och genomgick en helvetisk förlossning, detta kan jag gott få, lite egen tid innan nästa bebis kommer, och min egen tid (och min egen kropp) begränsas till ett minimum".

Att få barn skapar verkligen en massa nya känslor, situationer, värderingar och relationsproblem. Vi grälar så gott som aldrig om vår son, vårt föräldraskap, vem som fick sova mest eller vem som varit på gymet flest gånger denna vecka. Det har knappt existerat, och det är jag så otroligt tacksam för. Jag vill verkligen inte att vårt föräldraskap ska präglas av vem som kommer undan mest, vem som slipper mest och vem som varit med våra barn mest.

Vi säger alltid att vi båda faktiskt vill vara med vår son, och det vill vi också. Men, som alla föräldrar vet, ibland orkar man bara inte. Och det känns skamligt. När jag tog med sonen lite spontant till vårat närmaste ICA häromdagen och han bryter ihop både inne i affären (för att han inte fick snatta smågodis) och sedan på vägen hem (för att vi enligt honom gick åt fel håll på trottoaren) - då kände jag mig som en så dålig mamma. Jag orkade verkligen inte. Jag VET att det är en god sak att barn har en stark vilja, men herregud vilken utmaning det är för oss som föräldrar.

Så jag grät i alla fall . Och insåg att jag inte klarade av att bli tröstad. Sambon blir väldigt frustrerad över att jag ber om avlastning, men tar inte emot den när den erbjuds. Att han faktiskt försöker sätta mig i främsta rummet, men att jag alltid protesterar mot att sättas där. Och jag bara grät och grät. När jag insåg att det kanske är så, jag kanske faktiskt inte alls klarar av att sitta i främsta rummet, inte på riktigt. Jag slåss som ett djur för att få vara där, men när jag erbjuds platsen så tar jag inte emot den, för det är så svårt att behöva vara så tacksam, så beroende. Tur att det är dags för terapi på tisdag, jag är ett litet känslomässigt kaos...

Imorgon ska jag på ansiktsbehandling. Jag ska träna på att bara ligga och njuta, inte tänka på klockan, inte bli irriterad över något störande ljud eller att behandlaren pratar för mycket. Bara njuta. Hörde du det Lisa, bara njuta.