Denna dagen - ett liv

Vecka 46 2010 kommer nog gå till historien. Den där historien man vill glömma, förtränga, aldrig varit med om. Min lilla familj har varit, och är, så vansinnigt sjuka att vi snart bara skrattar åt eländet. Det började i slutet på september när sambon blev hostig, trött, ont i kroppen och liknande. Det gick aldrig aldrig över, och har inte det än. I slutet på oktober fick sonen förkylning - hemma nästa en vecka från dagis. Sen tillbaka till dagis, efter ett par dagar hög feber - tredagarsfeber (hade 40, 7 grader en kväll, lilla gubben). Tillbaka på dagis tisdag. När jag hämtar tisdag eftermiddag säger hans fröken "Nu har även han fått ögoninflammationen. HEJ DÅ, kom inte tillbaka förrän den är helt borta".

Detta var tisdag förra veckan. Sonen är fortfarande hemma, nu med en rätt ok ögoninflammation, men istället en ilsken hosta, snorig, aptrött och återkommande feber. Har nu penecillin, ögondroppar och hostmedicin.

Sambon gick till akuten i tisdags - kraftig öroninflammation och lunginflammation. Nu har även han penecillin.

Jag då? Jo, förutom allt som har med graviditeten att göra (ska inte tråka ut er mer än nödvändigt) så blev jag magsjuk i måndags. Låg och grät för att jag mådde så illa, ställde mig upp, spydde ner sovrummet. Sambon låg och skrubbade väggarna medan sonen skrek i högan sky för han trodde mamma dog eller nåt. Lite bättre tisdag, ännu lite bättre onsdag. Men då fick jag sonens ögoninflammation istället Mycket läskig historia. Ögonen brinner och klibbar ihop så att jag inte ser någonting (eftersom jag inte kan öppna dem med all vilja i världen). Snor nu av sonens ögondroppar. Var idag på Vårdcentralen för att berätta om alla mina krämpor (är ju bara jag som inte varit där än). Och det visade sig, som jag anade, att jag har, förutom ögoninflammationen, bihåleinflammation. Så nu äter även jag penecillin.

Så på 4 dagar har vi rivit av: lunginflammation, öroninflammation, ögoninflammation, bihåleinflammation, maginfluensa, feber, diarré (sonen), någon slags hosta (sonen) och feber (sonen). Vi vet som sagt inte om vi ska skratta eller gråta.

Jag förstår att detta är dagislivet. Get used to it. Ni har alla varit där, vi har det inte värre än någon annan. Men det skapar en stor respekt hos mig. Alla ni ensamstående - hur klarar ni detta? Att själv ligga pladask med ett barn hemma som inte alls ligger lika pladask är ingen lek. Det är hårt jobb, tålamodskrävande och inte alls särskilt bra sätt att bli frisk. Och att se sin gullunge lida på olika sätt är heller ingen lek.

Det som jag har tänkt på under dessa dagar är alla faser som JAG som förälder ska gå igenom, hur vansinnigt mainstream man är utan att vilja eller förstå det. De senaste faserna är: "Ska min lilla son verkligen börja på dagis? Det är han alldeles för liten för". Fasen efter det är " Herregud, vilken tur att han började, jag hade INTE orkat roa honom alla dessa månader. Prisa dagis". För att nu vara inne i fasen: "Vad f-n kommer alla sjukdomar ifrån? Ska det vara så här, och hur länge då?". Jag är även inne i fasen "Jag orkar inte få fler barn, detta tar kol på mig". Jag kan ärligt säga att det är tur att jag redan är gravid och inte har någon väg tillbaka, för just exakt nu fattar jag verkligen inte hur detta ska gå till, hur någon av oss ska orka. Om vi denna vecka hade haft en liten tvåveckors bebis också, hur hade det sett ut? Min fantasi tar slut någonstans här. När jag klockan 2 i natt låg och pratade med sambon (ja, jag sover inte heller, glömde kanske säga det) så sa jag att jag inte vet om jag vill ha fler än två barn, efter dessa veckor med sjukdomar. Sambon svarade: Efter dessa veckor är jag helt övertygad om jag inte vill ha fler barn. Jag måste bara komma ihåg det den dag du ska övertala mig till en trea.

Jag är också i fasen "Hur ska det gå med två barn? Kommer jag älska det lika mycket? Hur blir det för min son som är van att få all tid i världen? Var detta så smart egentligen?" Och jag förstår att jag om ett par månader kommer vara i fasen "Gud, vad härligt med flera barn, vilken lyx att de kommer ha varandra! Och kärleken räckte till båda, vilken tur!".

Så det är verkligen inte bara barnen som går igenom faser i sin uppväxt, det är banne mig vi föräldrar också.