Rödnosen

Är på landet, och nu är både min pappa och min son här (igår och idag har det bara varit min mamma och jag). Just nu sitter jag i soffan och väntar på middagen (som en annan tonåring). Sonen ritar i mormors kalender och soffan. Han har idag ramlat på dagis. Hans näsa är helt röd/brun. När min sambo hämtade sonen idag så kunde inte den närvarande pedagogen förklara vad som hänt, vilket gjorde sambon riktigt irriterad. Inte över att sonen ramlat, för det är väl oundvikligt, utan för att de inte sa något, tog lite initiativ och förklarade vad som hänt. Sonen har överlevt och verkar inte bry sig nu, men jag som förälder vill ju gärna veta!

Lejonmamma i mig har verkligen vaknat! När jag och sonen var ute på lite promenad förra helgen, och stod och hoppade i en vattenpöl, så kom en annan grabb och puttade min son i ryggen. Inte hårt, inget allvarligt, men jag kände hur en ilska och försvarsinställning växtes i mig. Ingen får någonsin skada min son! Om jag så måste bli riktigt pinsam och obehaglig för att rädda honom, så gör jag det. Måste erkänna att jag är fashinerad över hur stark kärleken och skyddet till sina barn är, helt naturligt. Men med kärleken kommer skräcken över att han ska fara illa. Ramla och bryta något, bli mobbad, sjuk, olycklig. Mängden saker som kan hända ens barn är ju enorm!! Hur ska jag kunna skydda honom?

Alla mina vänner som fått barn före mig har verkligen varit tappra! Jag har ju inte fattat någonting av alla dessa känslor förut, inte kunnat sätta mig in i allt vad det innebär att bli förälder. Jag känner mig inte ovanlig, det är väl ingen som förstår, men det är ändå väldigt märkligt att det fanns så mycket känslor i mig som jag inte visste innan.

Nog om barn! Min vecka har varit bra. Jobbat, tränat, sovit, varit på akupunktur för foglossningen, träffat en vän (vi var båda barnfria) och fick sitta i lugn och ro på Sturekatten och fika och prata. I helgen ska jag och sonen vara här på landet och det känns jättemysigt.

Nu är det middagsdags, tack och hej!