Min lilla dotter

Har nu kommit! I fredags, 17/12, kl 08.16 på Danderyds sjukhus. Jag vet inte hur man sammanfattar en sådan här händelse, så att den återges på ett rättvist sätt. Att få barn är ju det största, utan jämförelse, som kan hända, och det är svårt och lite kränkande att tro att det går att förklara känslan, händelsen, upplevelsen, med ord på detta sätt.

Men jag vill ändå berätta hur det gick till, om så bara för min egen (och kanske hennes i framtiden) skull.

I torsdags körde jag ett spinningpass, storhandlade med sonen, bakade en mängd julgodis, gick och lade mig vid 11 kankse. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av att jag hade ont i bäckenbenet, under könshåret liksom. Som en ballong som växte och slappnade av. Jag låg och försökte somna om - omöjligt. Vid 2 väcker jag sambon, säger att jag tror att det är på gång. Vi börjar vanka runt lite, väntar väl på att tiden ska gå liksom. Vid 3-4 ringer jag min mamma barnmorskan och gråter. Nu gör det rejält ont. Vid 6 kommer min pappa för att ta hand om sonen, ta honom till dagis. Jag säger att jag vill åka in, men kan inte förklara varför. Sambon tycker att det är för tidigt, men accepterar självklart mitt beslut. Tjugo i sju rullar vi iväg mot Danderyd. Värkarna gör rejält ont nu. Framme kl 7. In med mig i rullstol på rummet, jag sätter mig i besökstolen som finns inne i förlossningsrummet och undersköterskan ska börja fylla i papper.

Då går vattnet. Det forsar ut ljummet vatten och sedan gör det så ont att det inte går att beskriva. Jag skriker rakt ut, så barnmorskan kommer springande genom korridoren när hon hör mig. Upp på förlossningssängen, av med varma kläder, blir undersökt. Öppen 10 cm.

Så nu kör vi! Vid det här laget har sambon hunnit tillbaka efter att ha parkerat bilen och han blir, som förra gången, lustgasansvarig. Värkarna är intensiva (tror jag i alla fall, vad vet jag om hur alla andra kvinnors värkar känns?) och gör sitt jobb. Efter en kort stund vill barnmorskan att jag ska stå på knä istället, för att få hjälp av tyngdlagen. Krystar ett tag till och till slut kommer hon ut. Jag står på knä och har ryggen mot de andra, så jag ser inget av vad som händer. Och tur var väl det.

Hon kom ut blå. Navelsträngen lindad två varv runt halsen, hårt. Barnmorskan skakar, blåser och ruskar henne, är beredd att springa ut därifrån. Men efter knappt en minut börjar hon skrika och faran är över. Detta vet jag inget om, jag står och hänger över sängkanten och pustar ut. Min sambo däremot är rejält uppskakad. Men sedan får jag henne till bröstet, vi konstaterar att det är en flicka (till min och bonusdotterns glädje, sambon är nog lite besviken).

Fick sy några stygn, kunde inte kissa, kateter i 3 dygn, blöder rejält av att livmodern drar ihop sig. Men ingen fara. Katerern är nu borta, och jag kissar av mig själv. Lite väl mycket av mig själv tyvärr. Kissar på mig VARJE gång jag hostar, nyser eller snyter mig. Orkar inte ens bli upprörd utan måste tro på att detta kommer bli bättre av sig själv - när underlivet och buken inte är en krigszon.

Vi stannade på patienthotellet en natt. Syskon till plutten och mormor och morfar kom förbi. Vi låg mest i sängen och var trötta. Lördag eftermiddag kom vi hem, och sonen fick stanna en natt extra hos mormor och morfar (mycket klokt beslut kan jag säga). Inte för att pluttan är jobbig (hon sover ju bara!) men herregud vad trötta vi är. Och att ha en urinpåse släpandes i parketten underlättar inte.

Tyvärr blev vi båda föräldrar sjuka, rätt rejält. Vanlig förkylning, med feber, hosta, snorigt, matt och allt annat som det innebär. Vi har tagit varsin kväll var, där vi varit däckade. Ingen start jag kan rekommendera, man behöver alla krafter som finns för att ratta två barn ( i alla fall innan alla rutiner satt sig, och storebror inte krisar...).

Söndag kväll och natt var från helvetet. Faktiskt, ett helvete. Sonen är snäll mot sin syster, säger Hej hej bebis så fort han ser henne. Men han vill vara nära så nära. Vill ha tid, omsorg, inte gå till dagis, inte byta blöja, inte bli påklädd, inte sitta med någon annan när jag ammar syrran. Så söndagen (kom ihåg att sambon låg i 39 graders feber också) var otroligt slitig, och vi grät nog båda två någon gång det dygnet.

Efter att ha krigat med sonen under hela kvällen, läggningen tog en evighet, så pustade jag ut i soffan. Klokt, natten var inte bättre. Jag fick amma cirka varannan timma. Hon vill ligga nära, så jag väckte henne nästan varje gång jag behövde gå upp. Och upp behövde jag gå, ofta. För att ge sonen nappen, tömma de sprängfyllda brösten i handfatet, tömma urinpåsen, ta värktabletter (fick frossa plötsligt), för att värma vetekudde till brösten, hämta blöja till dottern. Klockan kvart över 1 var första gången jag låg i sängen längre än 10 minuter, och kunde då äntligen somna.

Fick sova en timma, sen kom sambon in (som lagt sig på soffan för att inte störa, han hostar så förbaskat). Han hade drömt så hemskt och hade ångest, sade "Kommer vi klara det här?". Vi höll varandra i handen, jag grät. Sen ville lillan amma igen, jag grät ännu mer för bröstvårtorna är såriga. Fick sedan sova mellan halv 3 och 6.

Sen var det dags. Alla vaknar, sonen är på gott humör - tills vi ska till dagis. Han gråter och skriker, vägrar ta på sig något. Jag ömsom håller om honom, ömsom ber honom att skärpa till sig. Vi kommer iväg, med för lite kläder, men ändå. Gråter hela vägen till dagis. Han gråter när jag lämnar honom.

Hem, amma, få i mig lite frukost. Iväg till Danderyd för 3-dagars kollen av plutt, även hörseltest. Allt bra. Jag lyckas kissa (mamma tog bort katetern på morgonen). Underbart! Låg sedan däckad mestadels av dagen, blev sjukare och sjukare och till slut bad jag familjen om att få ligga i sängen resten av kvällen tillsammans med pluttan, vilket självklart var okej. Sov dock dåligt i natt, på grund av all amning. Var det så här ofta?

Dagen idag har spenderats i soffan. Har ärligt talat legat här sedan halv 10 och nu är klockan 3. Morfar hämtar på dagis då min sambo var tvungen att jobba några timmar. Hon sover som en stock och jag känner mig rejält risig.

Men oj, så söt hon är! Oj, så liten hon är! Oj, så fort man vänjer sig vid att ens barn finns vid ens sida! Oj, vad ovan jag känner mig! Hon är en ljuvlig liten pärla. Mörkt brunt hår, öron som ligger slickade längs huvudet (tack hennes pappa!) och en liten knapp till näsa. Ljuden som dessa små liv ger ifrån sig är obetalbara. Det finns nog inget mysigare ljud.

Nu vaknar hon. Ska amma innan sonen kommer, så att jag kan ta emot honom med öppen famn. Han går igenom sitt livs första kris, och jag måste MÅSTE komma ihåg det. När han är alltför överjävligt jobbig så måste jag komma ihåg det. Han är i kris, och då bör man inte skälla ut honom. Det känns så väldigt orättvist att han blir den man inte orkar med, som blir svarta fåret liksom. Älskade son, du är det bästa som finns och jag önskar att jag kunde förklara det för dig så att du förstår. Mamma och pappa kommer finnas här alltid, vi älskar dig, och kommer aldrig lämna dig. Hur säger man det till någon som är 1,5 år?

Men tack för min dotter! TACK! Jag är lyckligt lottad, som fått två friska, ljuvliga barn. Som har en man som är en underbar pappa till dem, och en väldigt fin man till mig. Jag har också underbara föräldrar som ställer upp på oss hela tiden, utan gnäll, och det är så vansinnigt skönt!