Dagis

Idag börjar min lilla pluttsnuttskrutt dagis. Hans pappa och han har precis knatat iväg. Han stod utanför dörren och vinkade och skrattade och jag ville bara gråta. Hur kunde tiden gå så fort?

Igår kväll när jag skulle sova grät jag en skvätt. Inte för att jag tror att min son egentligen kommer få det dåligt på dagis, för det tror jag inte, utan för att det känns som att jag sviker honom. Närmaste dagarna är det ju lungt, då är ju hans pappa med. Men sen, på torsdag om allt går som det ska, då ska han lämnas där själv. Och min stora skräck och sorg är att han kommer känner sig övergiven. Som att vi inte vill ha honom hemma. Hans oro att vi inte ska komma tillbaka och hämta honom.

Det hade nästan känts lättare om han börjat dagis för ett halvår sedan, när han fortfarande inte hade fattat det här med att vi är två individer och jag kan försvinna. Innan han blev så mammig att han står och klättrar på mina ben och gråter hysteriskt när jag går in i duschen. Hur ska han klara detta nu? Han är så otroligt social och skrattar ju bara han får se andra barn på avstånd. Så dagiskonceptet är som gjort för honom. Men vi då? Han och jag? Våra mysiga dagar, är de slut nu? När ska vi hinna hitta på saker tillsammans?

Jag som inte är en särskilt barnkär person i grunden, har liksom inte fattat varför man som förälder väljer att stanna hemma en dag från jobbet tillsammans med sitt barn. När man skulle kunna vara själv den dagen istället och kanske bara hämta lite tidigare. Nu fattar jag, även denna sak fattar till slut även jag. Jag vill hämta hem sonen på studs, varför ska han vara där, när jag är hemma? När vi kan kramas och skratta hela dagen tillsammans, varför ska han då göra det där?

Jag är otroligt kär i och stolt över mitt barn. Mitt hjärta svämmer bokstavligen över, och det går inte att beskriva med ord. Ni som har barn fattar detta, det förstår jag. Jag kan börja gråta bara vid tanken på honom. På hans skratt, hans bus, hans cowboyliknande sätt att stappla fram i livet, hans guppande på nappen när han sover, hans lycka när han får bada bubbelbad, för att inte tala om att titta på och jaga såpbubblor! Jag ska inte göra listan för lång och tjatig. Men jag är förvånad själv över hur mycket känslor det finns i en mammakropp. Hur hans lycka står som nummer 1,2,3,4,5,6,7,8,9 på min lista - varje dag. Och det känns inte ens jobbigt eller som att jag måste göra något direkt avkall i livet.

Sen insåg jag i nattmörkret igår att jag är rädd för att visa alla dessa känslor. Kanske speciellt för min sambo. Detta är ganska märkligt, eftersom jag annars känner mig till stora delar naturlig och accepterad av honom. Men det finns vissa saker som jag verkligen inte vill bli sedd som, eller kallad. Lat är ett sånt ord. Hönsmorsa ett annat. Jag ser mig inte själv som en hönsmorsa (har berättat förr om hur annorlunda jag känner mig i jämförelse med alla andra förstagångsmammor jag träffat, eftersom jag inte verkar oroa mig för ett endaste dugg kring mitt barn). Jag ser mig som någon som älskar min son oerhört mycket, och vill hans allra allra bästa, men inte hönsig. Jag vet inte varför deta gör mig så förnärmad. På ett sätt är det väl en komplimang, att man är så om sig och kring sig gällande sitt barn. Men för mig så klingar det dåligt med min i övrigt så otroligt coola uppenbarelse.

Så när jag bara vill gråta av kärlek eller oro, så vill jag inte visa det för min sambo. Jag vill inte höra att jag är hönsig, istället för att få känna det jag känner och få lite kärlek för att jag gör det. Jag håller igen, biter ihop genom oro. En del gånger är det säkert bra och helt befogat att min son inte ska få se eller känna allt jag känner, för det är inte till gagn för honom. Men i andra fall är det faktiskt helt helt fel. Inatt, 00.24 till exempel, är det helt helt fel. Då ska jag banne mig få gråta så att det skvalar och vara precis så där mammaorolig som alla andra har rätt att vara. Alla andra utom jag.

Jag ska inte lägga all skuld och ansvar på min sambo, detta är även mitt. Som vanligt... Jag har svårt att vara "svag" (om nu mammaoro är en svaghet, det tycker jag egentligen inte). Jag vill i alla lägen vara förnuftig, stark, genomtänkt och reflektiv. Men kring sitt barn så suddas ju en hel del sådana saker ut, eftersom det finns en enda känsla som tar så fullkomligt överhanden och det är kärleken.

Min skräck att verka orolig har gått så långt att jag kan känna mig lite dum när jag ger sonen näsdroppar när han är snuvig (jag gör det ändå, och har absolut inte fått några bitska kommentarer om detta). Jag vill verka cool hela tiden. Men när sonen ramlade på kullerstenen på Amalfikusten, så att huvudet studsade, då gjorde det ont i hela mig. Fysiskt ont, och jag kände mig ledsen hela kvällen. Kunde inte stoppa känslan, den var så direkt och självklar. "Min son har förbannat ont i huvudet och har en lilagul bula som ser ut som att den ska spricka vilken sekund som helst- och jag är så genomledsen i hela min kropp för hans skull". Samma sak på planet hem från Italien, när sonen var så övertrött att han inte visste vad som var upp eller ner. Han grät och grät - och jag grät med honom. Inte heller detta gick att hejda. Det var så starkt, att jag är så himla ledsen, eftersom min son är så ledsen. Detta har jag dock fått höra lite sarkastiska kommentarer kring ("Är inte du en hönsmorsa?! Du gråter ju floder för att sonen var lite ledsen på planet hem!).

Att vara gravid i allt detta, med allt hormonpåslag som det innebär, underlättar inte saken. Allt känns bara ännu mer än det annars skulle ha gjort (antar jag, har ju faktiskt inget att jämföra med). Men inte ens det känner jag att jag kan ha som argument eller ursäkt. Även en graviditet ska jag gå igenom obemärkt.

Min sambo är en mycket omtänksam person på alla sätt och vis, men graviditeten verkar han glömma titt som tätt. Jag är i vecka 22 trots allt, magen syns och mina foglossningar ger sig till känna flera gånger om dagen. Men inte en fråga får jag. Inte ett erbjudande om massage eller kuddar under benen. Allt ska man fixa själv. Han skulle göra allt om jag ber honom, men jag vill inte be (varför jag nu inte vill det, kan man ju undra, "svag" igen...). Men om detta är sista gången jag är gravid i mitt liv (hu, hemska tanke!!) så kommer jag nog inte vara nöjd och stolt på förlossningen när jag säger att jag minsann inte krävde ett smack av min omgivning som höggravid.

När jag var på ICA Maxi med en hungrig son igår (som pekade och sträckte sig efter ALLT ätbart. Klantig planering av mig) så kände jag mig snurrig, lite svimfärdig. Ingen aning om varför. Trött och för lågt blodsocker är min gissning, och sådana saker blir ju så mycket mer påtagliga när man är gravid. Men ringer jag min sambo och ber honom komma och hjälpa till, eller kanske till och med ta över? Nej. Jag handlar klart, åker hem, ställer mig och lagar mat, packar in den nyköpta maten, och svimmar sedan nästan över mattallriken. Åhh, vilken hjälte hon är! Inte en jäkel tackar mig för detta, så klart. Så varför kan jag inte stå ut med att vara trött, krävande, lat, hönsmorsa och förbannat gravid? När i livet har man annars rätt att begära saker av sin omgivning, om inte nu?

När vår son var nyfödd och släktingar skulle komma hem och titta på underverket, så sade jag till sambon att jag vill att folk tar med sig fika/mat, så att vi slipper stå med det. Men nej, det kunde han absolut inte tänka sig. Han kan fixa, inga problem. Så fika efter fika plockades fram. Han skulle ALDRIG (och i detta fall är det faktiskt befogat att säga aldrig) be andra människor om något om han inte verkligen verkligen måste. Och jag ser det som en dålig egenskap. Speciellt när den smittar av sig på mig och ser till att även jag måste vara så förbannat kompetent och redig hela tiden. När jag nu tränar på att inte vara det.

Vad arg och ledsen jag blir när jag skriver detta! Nej, dags att gå ut och gå. Utan plutten, utan barnvagn, utan någon att titta på fåglarna med. Tur att det finns mobiler.