På café med dong

Jag sitter på ett café i centrala Stockholm och skriver. Tacka vet jag mobilt bredband! Har tränat med min syster på lunchen och sedan ätit med henne på Hötorgshallen. Nu har jag placerat mig själv här för att plugga och skriva lite dagbok och blogg. Andra tekoppen står och ryker och Snickerskakan är snart uppäten. Ute är det ömsom regn, ömsom sol och jag njuter av min ensamhet. Sambon ska hämta sonen på dagis och jag har ingen stress någonstans. En lyxtillvaro med andra ord.

Då jag är en grubblande människa har jag en massa funderingar som snurrar, trots mitt behagliga liv. Jag grubblar inte så mycket över mina låga värden på diverse saker på senaste blodprov ( så jag ska snart gå och göra Apoteket lyckliga), inte heller över foglossningen eller den konstiga smärta runt magen som idag uppstår så fort jag går ens några meter. Nej, mina fungeringar sträcker sig djupare in i mitt psyke än så.

Några smakprov: Sambon skällde ut mig häromdagen (jag fördjupar mig inte i att han faktiskt betedde sig som en skit och det är INTE okej) för att jag klagar över allt. Att jag gnäller och gnäller, när jag egentligen har det väldigt bra. Jag har ju fått denna kritik från honom många gånger, men ställer mig alltid som ett naivt frågetecken och undrar vad han baserar sitt uttalande på. Efter lite smäll i ytterdörren och några små återhållssamma tårar från min sida, så pratade jag med min mycket kloka mamma (jag önskar att jag hade så mycket bra att säga när vänner/syskon/sambo vill prata med mig om sina problem...). Hon håller med min sambo om det han säger (hon gör oftast det...). Hon sa att jag kan ha en ton, ett sätt att uttrycka mig, som gör att jag låter drabbad och omogen (hon försökte formulera sig lite finare, men nej, det gick ändå fram).

Drabbad för att jag uttrycker hur saker har påverkat MIG före jag pratar om hur det har påverkat andra. Omogen för att jag inte fattar att jag inte behöver prata om mig själv hela tiden. Att jag låter som att det är synd om mig när det egentligen är något bra som händer i mitt liv. Istället för att fokusera på det som är bra så fokuserar jag på att prata om det som är mindre bra.

Mitt problem är att jag är sån! Jag sitter så gott som aldrig och pratar politik, samhällsklimat, historiska händelser eller världsekonomi (för att jag är så förbannat oinsatt helt enkelt, det intresserar mig inte tillräckligt). Jag pratar om människor! Högt och lågt, vitt och brett, människor, vad de gör, säger, beter sig mot mig, vilka beslut de fattar och varför. Min sambo säger typ alltid till mig: Men Lisa, jag är inte så intresserad av vad den och den gör, jag är intresserad av dig, av oss, vilka val vi gör. Men jag kan inte sluta. Det kommer så vansinnigt naturligt och automatiskt, att jag inte hinner reagera innan det är för sent.

Som jag, under lite lugnare former, försökte förklara för sambon igår, så är det inte alltid klagan från min sida, utan ett intresse. Jag är uppriktigt intresserad, nyfiken och lär mig saker av att prata om andra, fundera över dem, och hur de påverkar mig. Även om jag kan se mig som drabbad av andra människors agerande, så menar jag inte så ofta som det kanske kan låta, att säga att det är synd om mig. För det är det inte alltid (men ibland... snyft snyft).

Jag ska ge er ett exempel. Idag har jag som sagt träffat min syster. Vi ses ofta, hon är viktig för mig. När vi har tränat (bra, jobbigt pass!) så ska vi äta lunch. Hon äter alltid lunch för så där 130 kr/lunchen när vi ska äta ute. Min ekonomi är inte riktigt gjord för det. Jag har inte en enda gång kommenterat det, men idag kände jag att det var dags. Jag bad om något billigare ställe (i alla fall under 100-lappen). Direkt säger hon att det blir svårt, hon är ju allergisk så det finns inte så många ställen som hon kan äta på (utom alla de dyra då...hrm) och att hon faktiskt vill ha dyr mat. Vi knatar runt för att hitta något. Och efter att ha gått in på tre ställen, som hon ratade allihop (jag sa att vad som helst går bra för mig) så hamnar vi då på Hötorgshallen. Ni som kan Stockholm vet att det inte är det billigaste stället. Så min lunch kostade till slut 105 kr, ett av de absolut billigaste alternativen, och min syster är nöjd (hon fick sin lax för 120 kr).

När jag sitter där tänker jag: Hur kommer det sig att det inte blir som jag vill? Jag har ätit på hennes skitdyra-vita-dukar-och-snofsig-personal-ställen massvis med gånger, och när jag en enda gång ber om ett billigt ställe (hon vet mycket väl att min inkomst är lika med nästan noll), så lyckas vi i alla fall hamna på ett ställe där det är typ en tia billigare än alla de andra. Och trots det, så får jag känslan av att det är JAG som varit besvärlig.

Detta är mitt exempel. Nu låter det som att jag haft en dålig dag med syrran, att jag är drabbad och missnöjd. Så är det inte! Det har varit mysigt, skönt att komma in till stan lite, se lite andra väggar. Men jag funderar över saker, jag vill utvecklas. Jag vill också kunna vara besvärlig - och komma undan med det! På många sätt är jag krävande, har höga förväntningar och stora planer. Men på ett annat sätt så anpassar jag mig rätt mycket. Det är inget dåligt, det behöver alla göra. Men av någon anledning så funderar jag över att det blir en sådan här eftersmak för mig. Att jag inte bara rycker på axlarna och säger "Jaha, så här blev det idag, det kanske kan bli billigare någon annan gång". Nej, istället måste jag vrida och vända på det, bli lite arg på syrran, och lite arg på mig själv.

Jag kan inte bestämma mig för om det är en dålig eller ganska intressant egenskap. Om alla tror att jag tycker att jag är asdrabbad av livet, så är det absolut dåligt, för så enkelt är det inte. Jag vill nog få igång diskussioner med folk, och kan därför säga vissa saker för att få en reaktion och dialog. Men vi lever i ett samhälle där man ska visa upp sin lycka, sina intressanta vänner, spännande jobb och fulspäckade helger. Jag är dålig på det, är dålig på att säga "Jo, tack, allt är bara bra", för det är ju så vansinnigt ointressant! Vill prata mer med folk än så. Nej, nu låter jag drabbad igen. Detta är som sagt faktiskt en dålig egenskap också. Ska kanske sluta skriva om det nu, snöar bara in mig själv mer och mer känner jag. Går till apoteket istället, skaffar ett batteri av tabletter som ska få upp kalium, natrium, D-vitamin, järn, sköldkörteln...