Bluff eller bäst?

Jag sitter på Umeås mest populära café ( i alla fall om man får tro ägarna själva). Jag har precis ätit min bulgursallad med en grillad fetaostsmörgås och hummus. Detta efter att ha tagit en liten kvällstur i solen längs Umeälven. Denna lilla tur blev på 2 mil! Känner mig stel och mör nu, det var ett tag sedan jag sprang sådana distanser. Känner inget i magen, bara knäna och höftböjarna (mina svaga punkter). Jag hade inte tänkt springa riktigt så långt, men när man väl är långt borta så måste man ju ta sig hem! Så om jag någon gång under dagen var orolig för vad jag skulle spendera kvällstimmarna med - så är det nu löst!

Även igår kväll ägnade jag åt att utforska caféutbudet i Umeå. Hamnade på ett mycket mysigt café med många sorters löste och en makalöst god kladdkaka. Är nu mycket uppdaterad kring alla kändisars missbruk, otroheter, barnafödslar och sexliv - efter att ha unnat mig X antal skvallertidningar som ögongodis. Väldigt skönt faktiskt.

Men skolan då? Hur känns det då? Första dagarna på min steg-2 utbildning är avklarade, endast imorgon förmiddag kvar, sedan får jag åka hem till min familj igen. Jaa, detta svar kommer ta ett tag. Många blandade känslor och insikter. Det är ju det fantastiska med att gå terapeututbildningar - att man helt plötsligt inser saker, trots att man inte alls berört sådana ämnen på kursen.

Jag kom igår vid lunch. Unnade mig att sitta på en brygga i solen och äta en sushi innan jag begav mig till skolan. Hotellpersonalen var så snälla att jag fick låna en cykel (som jag sedan dess betraktat som min). Universitetsområdet är enormt! Tog lika lång tid att hitta min byggnad som att komma till själva området. Under mitt letande, med kartan i högsta hugg, slog mig den första insikten: Jag har blivit så pass gammal/klok/mogen att jag inte på något sätt skäms över att vara ny och okunnig. Att helt uppenbart vara totalt lost bland alla dessa unga och partysugna studenter gjorde mig verkligen ingenting. Tyckte till och med att det var lite skönt - att slippa den där pressen att visa upp sig, verka vara något man inte är. Skönt att vara 30!

Kom sedan till mitt hus, mitt klassrum och fick se mina klasskamrater och lärare för första gången. Jag blev förvånad över att de flesta verkade känna i alla fall någon. Folk vara hej och tjena med flera stycken och de bänkade sig med sina polare. Som jag förstod på förhand är jag yngst med sisådär 10 år. Är van, men kan inte säga att jag tycker att det är kul. Genast blir jag någon de andra uppmärksammar (att vara gravid i sammanhanget förminskar inte denna känsla). Detta är vad jag tror i alla fall. Att jag sticker ut från mängden. I många situationer gillar jag detta, till och med skapar detta. Men i denna kontext kan jag gärna vara utan känslan av att vara speciell. Eftermiddagen flyter på med lite allmänt krafs som vi kunnat läsa oss till på förhand om vi velat. Antar att man måste starta upp kurser på detta ganska ointressanta sätt för jag känner igen konceptet.

Detta är väl nästa insikt - att jag är väldigt van vid den akademiska världen. Jag sade inte att jag gillar den, men jag är van vid den. Van vid de rigida regler som gäller, deras sätt att låta som att man kommer få så mycket läxor och hemtentor att man inte kommer hinna varken äta eller sova (men sedan visar det sig att det är riktigt lugnt), deras långsamma sätt att göra presentationer, schemagenomgång, organisationsgenomgång (vem bryr sig?) och sedan lite ursäktande försvarstal att de är tvingade att göra vissa saker för att reglerna säger så.

Det tog ett tag innan jag förstod att denna stora klass inte bara var min, utan även KBT-klassen. Vi kommer gå mycket tillsammans, men självklart en hel del isär. Imorgon kommer jag för första gången få träffa min psykodynamiska klass själv. Och tyvärr så kom här nästa insikt: Alla som jag har pratat med och känt någon som helst lust att knyta an till under dessa dagar, går KBT. Jag inser att psykodynamiskt är torrt och tråkigt, och elevutbudet detsamma. Jag vill inte byta, eftersom jag inte tror på KBT på det sättet som jag gör på mer "allmängiltiga terapiformer" (gör ingen fördjupning kring detta här och nu, ni som är intresserade får gärna fråga). Men det är helt uppenbart att de där kvinnorna med trista frisyrer och som inte säger något på lektionerna - det är mina klasskompisar. Viss stress har med andra ord infunnit sig. Kommer jag hitta NÅGON att vara med, ens äta lunch med? Hur tråkig kommer min handledningsgrupp vara egentligen? Kommer jag vara och tänka FÖR annorlunda i jämförelse med de andra eftersom jag kommer från en systemisk bakgrund (och övertygelse).

Jag känner mig alltså udda. Inte bara för min ålder och min putande mage. Utan mest för att jag är inte passar in i min terapimetod. Nu hoppas jag verkligen att jag har fel. Jag har tre år på mig att undersöka detta, men så här känns det efter två dagar. Lite så där alltså. Lite ensamt. Lite hopplöst.

Nästa insikt, eller kanske snarare konstaterande är att denna utbildning nog inte kommer "sköta sig själv". Eftersom jag väljer att plugga mest hela tiden, och gillar det, så börjar jag få en ganska god erfarenhet kring hur mycket tid en kurs brukar ta i anspråk utanför lektionstid. Mindre än man först tror är grundregeln, som tidigare nämnt. Så hoppas jag att det blir även denna gång, men jag känner mig inte helt övertygad. Vi började till exempel hela utbildningen med att idag ha en heldag - 8 timmar - föreläsning på norska! Ni kanske är klippor på norska, men det är inte jag. I alla fall inte den som faktiskt inte alls är som svenska, utan alla ord, även de mest självklara, låter annorlunda än de gör på svenska. Hade hellre haft den på engelska, då hade man ju kunnat fatta alla småord, och frågat kring de svåra överkursorden. Nu hade jag behövt fråga om vart tredje ord för att verkligen förstå. Så jag kan sammanfatta dagens föreläsning med: Den var säkert bra, det verkade så, synd att jag inte fattade något.

Det är många hemuppgifter, mycket litteratur, man ska ha mycket handledning, ha flera egna terapiklienter, gå 75 timmar i egen terapi, skriva ännu en C-uppsats och det är obligatorisk närvaro på precis ALLT. Gulp. Som sagt, denna utbildning kommer inte göra sig själv. Jag har plötsligt börjat få en helt annan respekt för terapeuter. Det är en gedigen utbildning, som kostar mycket tid och pengar. Läste i en artikel nyligen att det i genomsnitt tar 11 år att bli terapeut. I mitt fall kommer det ha tagit 14 år. Och fruktansvärt mycket pengar. I runda slängar 350 000 kr. Av mina privata pengar! Tro f-n att man sedan tar bra timpenning!

Fick även veta att det hade varit 500 sökanden till våra 40 platser, så kanske dags för ännu en liten klapp på lilla axeln. Måste verkligen se till att fira sommaren 2013 när jag ska vara klar klar klar!

Nu till nästa insikt: Jag är en social person, det tror jag att alla ni som känner mig håller med om. Men i det här sammanhanget är jag en riktig kuf. Jag är snäll och trevlig på alla sätt när jag sitter på fikarasterna med klasskompisarna. Men alla chanser jag har att smita ifrån allihop och vara själv, tar jag. Jag äter lunch själv, hoppar över den gemensamma middagen som några (KBT:are...) drog ihop i kväll, går undan med mobiltelefonen en stor del av rasterna och planerar inte alls att åka flygbuss eller boka hotell med någon. Samtidigt som jag helt frivilligt vill vara själv, så sörjer jag att jag inte anstränger mig mer. Att jag inte anser mig vara en del av gruppen, som faktiskt också kan bidra eller få ut något av umgänget. För till viss del handlar det om det, att jag känner mig så udda i sällskapet att jag inte orkar vara antingen underhållningen eller den som ska sitta och lyssna på allas många och långa erfarenheter och verka imponerad och intresserad.

En annan del av mig handlar om att jag vill vara själv. Att jag vill sitta just här, på detta café, med denna tekopp, titta på folk som är i den där ljuvliga 20-års åldern (har livet varit lättare än då?), knappa på min egna lilla dator, läsa mina urusla skvallertidningar, knata hem genom villaområdet för att i fred lägga mig i sängen och slöglo på TV. Jag orkar inte upprätthålla ett intresse även under lunchen (då vill jag helst sitta och läsa något, prata med någon av mina nära i telefon eller bara njuta av solen).

Men samtidigt som jag gör detta valet, så känner jag mig ensam och lite drabbad. Patetiskt, jag vet, eftersom jag till stor del gör detta valet själv.

En kvinna som jag pratade med på eftermiddagsfikat idag frågade om jag skulle med på middagen ikväll. Jag avslöjade att jag på ett sätt verkligen vill, och det vill jag, men att jag njuter så av ensamheten. Hon svarade "Då är du modigare än mig, jag känner likadant, men känner att jag liksom måste gå. För visst är det skönt att bara ligga i sängen utan att något barn vill ha ens uppmärksamhet. Du gör helt rätt, det kommer ju fler middagar" (behöver jag kommentera vilken inrikting hon gick?). Tack, vad du nu heter, som sa så. Som omformulerade mitt tråkiga och osociala beslut till mod. Är det det jag är? Modig? Att gå sin egen väg anser jag är mod, när det gäller andra. När det gäller mig själv kan jag se så mycket bakom, det blir så mycket mer komplext.

Jag kan undra om jag är rädd att bli avslöjad som bluffen. Som hon som är mycket mindre erfaren än de andra (som exempel är kvinnan framför mig redan legitimerad, hon går nu sin andra steg-2 utbildning, killen två rader framför är psykiater, de allra flesta är psykologer med lååång arbetslivserfarenhet). Jag känner mig inte orolig för att vara "sämst" rent pluggmässigt, där kan jag nog slå de flesta på fingrarna. Utan det är all kunskap, all erfarenhet, som jag faktiskt inte har som de andra har. Jag menar inte att ni nu ska säga "åh, men du har ju jobbat massvis, är sååå duktig m.m." för det vet jag. Faktiskt, det vet jag. Men jag är bland ÄNNU bättre folk, som har pluggat ÄNNU mer, jobbat ÄNNU mer. Min största merit och stjärnglans är att jag gör det 10-20 år innan alla andra.

Avslutningsvis en sista insikt. Denna kanske kan sticka i ögonen på folk, men ta det för vad det är - en känsla, inte i alla bemärkelser ett faktum. Efter lektionen igår skulle jag träffa mina lärare enskilt (de vill träffa alla studenter och lära känna dem, fråga lite om bakgrund, social situation, arbetssituation och annat). När de förstod att jag inte känner en kotte, aldrig varit i Umeå i hela mitt liv och att jag inte har en arbetsgivare som stöttar (läs: pröjsar) varken denna utbildning eller min steg-1 utbildning, tittar båda två upp och konstaterar "Tufft". Och då inte i bemärkelsen att jag är cool, utan att det låter jobbigt.

Det slog mig då att jag aldrig kan göra saker lite lätt. Eller snarare, jag har inte haft möjligheten att göra saker lite lätt. Att gå en sådan här utbildning i sin egen stad, tillsammans med en trevlig kollega eller två och en arbetsgivare som stöttar, är intresserad och betalar - är väl banne mig ingen konst! Att däremot åka över hela landet, inte känna någon, betala allt själv och inte ha någon arbetsgivare som är intresserad av att jag förkovrar mig - det är faktiskt snäppet tuffare. Av någon anledning var det ju likadant när jag gjorde Klassikern - ösregn och på Galne Gunnar-cykel tog jag mig runt Vättern utan självvalt sällskap (eller regnkläder). På Vansbrosimmet var jag en av ytterst få som endast simmade i baddräkt, och temperaturen var 0,2 grader över lägsta tillåtna (16,2). Och hela Klassikern gjorde jag ensam, inget sällskap (förutom en snäll, dåvarande sambo som körde mig till alla tävlingar, stort tack F, utan dig hade jag aldrig gneomfört det). Så varför så svårt? Varför inte lite glid, lite lätt, lite räkmacka?

Nu vet jag att det finns flera därute (min sambo bland annat) som tycker att jag har räkmacka - jag går ju en steg-2 utbildning för bövelelen! Men då vill jag vara MYCKET tydlig med att det är ingen slump. Jag har inte hamnat här för att jag har tur, utan för att jag i 10 års tid har jobbat målmedvetet för att komma just hit. Alla extrajobb under studietid, alla extrakurser på och utanför universitetet, timmar på jobbet som jag måste jobba igen för att mina chefer inte förstod varför jag skulle behöva gå en steg-1 utbildning, mina uppslitande jobbyten för att komma vidare mot terapeutjobb, mina sabbade kvällar och helger för att jag måste plugga/skriva ännu en uppsats/läsa ännu en obegriplig artikel på engelska, att jag jobbat under nästan hela min mammaledighet för att kunna finasiera att vara här just nu. Så jag betackar mig kommentarer om min så kallade tur. Det jag har tur med är att jag har ett stort studieintresse och en familj och sambo som stöttar mig oerhört mycket.

Klockan är nästan 10 på kvällen. Jag behöver gå hem och lägga mig. Caféet är helt tomt, personalen är på väg hem. Det blev ett långt inlägg, och ni kommer få följa min utbildning på nära håll de närmaste åren. Men jag vill avsluta med att jag är glad över att ha kommit igång, att det känns riktigt coolt att gå den här utbildningen och att mina ensamma kvällar på mysiga caféer är ljuvligt sköna! God natt, hotellsängen ropar!