Min son är en guldfisk

Jag börjar känna mig mer och mer säker, att sonen har en guldfisks genetiska minnesuppsättning. Varför måste vi annars leta i hela lägenheten efter hans storasyster var 10:e minut, trots att hon inte har varit i lägenheten på flera dagar? Guldfisk.

Sonen har haft sina första sjukdagar från dagis denna vecka. Förkyld, hostig, feber och virusprickar. En sväng till vårdcentralen och stick i fingret (hoppades på penecillin, men ack nej). Så jag har varit hemma med honom i 4 dagar. Vad ovant det har varit! Hur roade man en 1-åring nu igen? Har liksom inte rutinerna satta, famlar mellan ett ICA-Maxi-besök och lite spark med fotboll i parken. Men dagarna är långa, orken kort. Hoppas i tysthet att han orkar gå till dagis på måndag.

Samtidigt inser jag att detta är sista tiden någonsin som jag kommer få vara ensam med honom på det här sättet. Snart kommer ett syskon, och enbarnsmagin är över, för alltid. Så jag vill utnyttja tiden maximalt - men till vad? Hur gör man för att maxa tiden med en liten 16-månaders? Går det? Barn uppskattar ju kvantitet mer än kvalitet, och kvantitet får han i alla fall! Men jag märker att jag inte leker direkt med min son. Visst; sparkar fotboll på vägen till lekplatsen, läser bok efter bok efter bok, sitter med honom i famnen och tittar på samma (förbannade) avsnitt av Pippi Långstrump, bygger sandkakor, gungar honom, hjälper till att plocka fram olika leksaker. Men LEKER, nej, det gör jag inte. Kan man det?

Idag märkte sambon att jag verkade ledsen, grubblande. Vi började prata medan jag fyllde diskmaskinen, och bara jag sa orden började jag gråta: Jag är skiträdd för att få två barn. För att inte räcka till. För att vår förstfödde inte kommer få det han behöver (barn nr 2 funderar jag pinsamt nog inte så mycket på). Att jag kommer slita häcken av mig för att upprätthålla samma föräldrastandard som nu - och som jag vill ha - men ändå kommer misslyckas. Att jag inte ska kunna ligga i sängen och kramas en timma på morgonen som jag gör nu med sonen. Att vi inte ska kunna läsa alla böcker i hans bokkorg X antal gånger varje dag. Att hans sorg, ilska, glädje, smärta, hjälplöshet måste åsidosättas för att syskonet behöver mig mer. Hur står man ut med det? Att se ens barn har behov, men inte kunna tillgodose dem? Och inte ens kunna förklara för honom varför, för han är för lite för att förstå.

Jag längtar efter själva bebisen i min mage, men inte efter den situation som kommer att uppstå. Jag vill uppenbarligen aldrig föda fram mina barn, bara gå och bära på dem! Ville ju inte föda sonen heller, hade gärna varit gravid minst någon månad till. Ska jag analysera detta tycker ni?

Vi ska nu bli en sån familj som man knappt orkar bjuda hem på middag för att det är så jobbigt med två småbarn på tillställning. Jag kommer kunna träffa mina vänner ÄNNU mindre än idag, för att jag då måste anpassa mitt liv efter ett litet liv till. Min träning kan jag väl se mig i stjärnorna efter (förutom eventuellt löpning... min favorit... not!). Att ligga som just nu i soffan med soft musik i bakgrunden, två nybakade muffins och en rykande tekopp bredvid mig, sonen sover gott och jag kan slappa hur mycket jag vill - det kommer väl inte existera!

Barn är meningen med livet, det är jag helt säker på. Men hjälp vilken utmaning det är! På typ alla sätt som går. Psykiskt, fysiskt, praktiskt, boendemässigt, relationsmässigt, ekonomiskt, fritidsmässigt, yrkesmässigt, utseendemässigt, insiktsmässigt och kärleksmässigt. Kärlek har ju fått en ny innebörd. Den svämmar över.

Annars i mitt liv är det ganska ointressant om jag ska vara ärlig. Jag har ju världens roligaste - och svåraste - jobb, som stimulerar mig oerhört. Har även fått frågan om att ta en ny klient i individualterapi, vilket ju så klart är en stor ära. För min utbildnings skull behöver jag två stycken i individualterapi, så det känns jätteskönt att kanske ha en klar. Jag tränar mina fem pass i veckan (mest spinning och styrka på olika sätt). Jag försöker träffa vänner, men det är banne mig inte lätt att få till. Jag hänger på lekplatsen och kring mina sjöar. Jag njuter av den absolut bästa årstiden - hösten. Vackrare än så här blir inte världen.