Slutet på Italien

Var ska jag börja? En återblick på resan hem från Italien? Jo, jag kan bjuda på det, så kan ni gotta er i era mjuka soffor och svala rum där ni sitter och läser.

Att resa till och från min syster är ingen lek tyvärr, inte ens om man är helt själv, utan barn. Så MED två små barn var det på gränsen till mardröm. För att vara positiv: Ingen blev sjuk denna resa, som sonen blev på nerresan (spydde efter första flygningen, fick hög feber, hade ingen barnalvedon, tvingade i honom en halv vuxen-variant som han spottade och fräste ut, ville bli buren - samtidigt som jag skulle bära en stor ryggsäck, en liten ryggsäck, putta en barnvagn framför mig och hålla koll på vild dotter som lätt kunde försvinna i folkvimlet. Men det var ditresan det).

Resan hem gick till så här: Båt över till Neapel. Gick ändå bra. De åt alla pannkakor de skulle ha till lunch senare på dagen, slogs om iPaden och charmade alla genom att stå och kramas på vägen av båten. Sen började det. Varmt och kvavt i Neapel. Jag bär alla ryggsäckar och en gallskrikande dotter, för nu är hon helt plötsligt alldeles för trött. In på nåt café för att köpa flygbussbiljetter - eftersom jag just denna dag bestämde mig för att vara ekonomisk (?!) och inte skulle ta en taxi. Dotter ligger på golvet inne på cafét och gapskriker, sonen bär sin lilla Blixten McQueen-ryggsäck och är from som ett lamm.

Ut till busshållplatsen. Jag ger upp alla intentioner att de ska hålla sig rena. Dotter gräver i smutsen på trottoaren, sonen hoppar runt bland de parkerade bilarna och båda gapar och busar. Jag står svettig och matt och stirrar efter bussen - som aldrig kommer. När den till slut gör det börjar tiden verkligen rinna iväg. Jag bär på dotter - som nu gapskriker igen och slår mig bindgalet i ansiktet, så jag måste hålla henne som en säck potatis för att inte bli riven på kinderna. Plus packning, plus son som gärna ska hinna med. Vi får en sittplats - tack gode Gud. Dotter somnar på en sekund i min famn. Son sitter som ett ljus och tittar ut genom rutan. Bussen fylls på till bristningsgränsen, och åker aldrig! Till slut börjar jag bli rätt stressad, klockan tickar snabbt iväg och snart måste vi verkligen vara på flygplatsen.

När vi väl börjar åka, tar vi oss i slow motion genom Neapels hysteriska trafik och befolkning. Jag börjar få puls över tiden som försvinner. Sonen somnar också till slut och jag inser att jag kommer ha två nyvakna och trötta barn att hantera på flygplatsen.

Väl framme springer jag med alla i famnen till vår incheckningskassa - och ser kön Allan. Som inte rör på sig alls. Jag har som tur är checkat in på nätet dagen innan, så jag går till luggage-drop-kassan. Men då blir det strul. Får inte dotterns boardingcard, för hon sitter ihop med sin pappas biljett (och han är ju inte med på resan). Detta löste de på typ 2 minuter i Stockholm, men så funkar det ju inte i Italien. Jag står i 20 minuter och väntar. Båda barnen ligger mitt på golvet, snurrar runt, gnäller, vill klättra upp på bagage-bandet etc. Men trots lång väntan lyckas de inte fixa problemet, vi blir ivägskickade till en annan kassa, i andra änden av flygplatsen. Iväg med all packning, och barn som inte alls vill gå själva. Även där får vi vänta, men kanske bara 10 minuter. Sen tillbaka till incheckningen med det nu framtrollade boardingkortet. Visa upp det, och sen tillbaka till andra sidan med ryggsäcken, som ju ska in som specialbagage.

NU kan vi faktiskt ta oss till gaten, vilket ju är tur, eftersom planet enligt schemat ska lyfta om 10 minuter. Springa genom hela flygplatsen, säkerhetskontrollen, fram till gaten, där alla håller på att gå på. Medan jag väntar på att få gå in, ber jag om varmvatten till dotterns välling, eftersom ingen av oss ätit på flera timmar. Jag blandar välling på golvet på bussen som kör oss till flygplanet, medan dottern gråter av hunger. Sonen står snällt still och håller sig i ett säte för att inte ramla av den 100 meter långa bussresan.

På planet visar det sig vara helt fullt = ha dotter i knät i två timmar. Suck... Jag går på toa, har ju inte kissar sedan kl 10, och nu är klockan närmare 16. Inser att det har ju inte sonen heller men som tur är har han inte kissat på sig. Barnen mutas med godis, vi äter lite av den pyttelilla matsäck jag hade med mig, tittar på Pippi på iPaden och sista 45 minterna somnar barnen i obekväma ställningar.

Eftersom planet var försenat från Neapel till Bryssel, blir vår mellanlandning kortare än planerat. Jag måste fixa mat! Vad går fort? Hambrugare. Ingen av oss gillar det egentligen, med vad kan jag annars ta? Medan jag beställer ligger mina barn återigen utslagna på golvet inne i hamburgerrestaurangen. Det ser komiskt ut att köerna till kassorna går i bågar runt mina barn, som är helt obekymrade om sitt uppträdande - och det är jag med vid det här laget. Precis när jag fått våra hamburgare säger sonen: "Jag måste bajsa".

Eh, jaha... Nu på en gång eller? Han klarar sig några minuter visar det sig, så jag hinner äta min hamburgare på ca 4 minuter, sittandes på golvet medan barnen sitter på de stolar som man sitter på medan man väntar på att gå på sitt plan (restaurangen var fullsatt). Dotter häller ut värdefull juice över sin stoppade dyna, sonen säger att han har ont i magen. Jag ger upp, vi går till toa med all mat. Vi får handikapp-toan och sonen sitter i lugn och ro och bajsar. Jag äter upp det sista sittandes på toalettgolvet. Dottern häller ut alla sina pommes frites på golvet och äter glatt upp dem. Jag orkar inte ens protestera - tills jag ser att hon är på väg att stoppa ett okänt, långt, svart hårstrå i munnen. Där gick även min gräns. Så ackompanjerade av sonens halvdiarré äter vi klart. När han är klar, alla tvättat sina händer, inser jag att det är 20 minuter kvar till planet ska lyfta. Ännu en språngmarch alltså. Sonen är en hjälte som försöker hinna med på sina små treåringsben. Vi hinner, med nöd och näppe.

Denna flygning gick bra, trots allt. De var vakna hela tiden, men sams och rätt lugna. Vi fick egna säten allihop och jag räknade ner minutrarna tills vi skulle landa.

Klockan 21.30 kom vi till Bromma. En mycket glad sambo och bonusdotter mötte oss och det var väldigt skönt att komma hem. Att jag sedan, mitt dumma nöt, bokat in ett klientsamtal kl 07.00 dagen efter, på Söder, det är ju en annan historia.