Äntligen vår

Jag vet inte hur jag ska förklara mitt mycket slappa skrivande sista månaden. Jag har tänkt på så mycket saker jag velat skriva, men ändå har det fallit bort. Men nu gör jag ett försök, medan dottern sover gott och jag har en rykande kopp te på altanen.

Det är maj, det är vår, och livet känns lekande lätt i jämförelse med vinteroveraller och kyla. Jag som alltid gillat vintern och mörkret börjar känna att den knappt är genomförbar längre. Var i Umeå förra veckan, och där låg de största snöhögarna kvar - och jag ville bara hem. Var arg, omotiverad, irriterad över att det överhuvudtaget finns städer så långt norrut som man måste vara i. Jag vet att nästa gång jag åker (sista dagarna i maj) kommer det vara jättevackert, men förra veckan var jag bara arg. Här hemma satt ni i närmare 20 grader och en prunkande natur - hur kan det vara så olika, nästa obegripligt. Och jag plockade fram en dålig sida jag har - att älta detta väder med de stackarna som bor däruppe. "Ja, jag hade minsann inte med några vantar hit, jag var ju för 17 gubbar ute och sprang i shorts och linne hemma, inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva mössa och vantar!" Och Umeå-borna tittar medlidsamt, och efter min femte kommentar av liknande art säger en av dem: "Ja men detta går bra det med..." Ibland skäms jag verkligen över min egen barnslighet.

Just nu känner jag mig less på utbildningen. Vill vara klar nu, vill inte skriva fler inlämningsuppgifter, terapisammanfattningar, stressa till fler handledningar eller få lock i öronen på fler flygningar. Mina klienter är underbara, och tur är ju det. Följer deras liv med sådan entusiasm och intresse, och vill inte på något sätt missa deras fortsatta resa. Säger som alltid: Detta jobb är ett privilegium.

Min dotter är galet dagisredo! Hon kastar sig ur vagnen när vi lämnar sonen på morgonen, går fram till de olika leksakerna, brottas med de större barnen för att få den spade hon vill ha, kliver in i rummet som vilken medlem av gruppen som helst. Den inskolningen borde ju flyta på rätt bra... Hon ska börja 20/8, och jag förnekar detta faktum. Att jag inte ska vara föräldraledig mer. VA? Har varit hemma i tre år nu, och har inte tröttnat än. Jag har absolut gjort tusen saker vid sidan av, men det har också gjort att ledigheten varit njutbar, en äkta ledighet, inte ett jobb som många känner. Och snart är det över, troligtvis för gott. Vi har sålt av alla barnsaker, och jag klarade faktiskt av det utan att bli alltför sentimental. Kändes nästan skönt faktiskt. Såg att det fanns ett förråd med julsaker och vinterjackor bakom all bråte.

Jag och min syster pratar fortfarande inte med varandra. Jag har ingen aning om hon läser min blogg, spelar kanske ingen roll. Det har gått många månader nu och mina känslor kring hela situationen pendlar mellan att inte vara en stor fråga alls, till att vara genuint ledsen och frustrerad. Det jag är fashinerad över är hur svårt och starkt det är att göra något så annorlunda i en familj, som jag och min syster gör. Mina föräldrar börjar bli stressade över julen (hur ska vi göra om ni inte pratar? Du förstår väl Lisa att då är det du som inte får fira jul med oss, det måste vara rättvist!), min pappa föreslog konflikthantering och min andra syster frågar lite då och då "Men Lisa, ska du inte göra något snart?" Jag blir helt klart påverkad, vet knappt vad jag själv vill och tycker längre. Känns som att allt hänger på mig - om inte jag tar tag i frågan, så kommer den att förbli olöst - och jag bär skulden till det.

Tänker på de personer som verkligen tar ett annorlunda steg gentemot sin familj - hedersvåldsutsatta personer som bryter kontakten helt, de som väljer att inte ha någon kontakt med sina föräldrar och syskon, de som väljer ett helt annan livsstil än den accepterade. Det kräver en viss motivation, övertygelse och kraft för att orka genomföra det, inser det nu mer än förut.

Dotter vaken, pausen över, dags att ordna lunch!