Min hängstol

Sitter i min hängstol (heter det så? en sån där hängmatta som man sitter i?) på altanen. Barnen sover och jag har slurpat i mig en halvliter te och en muffins. Känner mig så genomtrött. Så där så att det är jobbigt att lyfta armen. Kan inte förstå varför det kom helt plötsligt. Inte för att jag brukar känna mig pigg, men heller inte så här genomtrött. Allt jag behöver göra (tvätta resten av fönstren, köra bort skräp till återvinningen, kläder till Myrorna, läsa en kursbok) känns oöverstigligt jobbigt. Denna vecka är jag helt ledig. Alltså helt. Det händer inte ofta. Faktiskt kanske inte alls om jag ska vara ärlig. Varje vecka är det något klientsamtal, någon handledning eller liknande. Har vant mig vid det och ser det inte som ett problem. Men jag kommer inte ifrån faktumet att den vecka som jag är helt helt ledig, då blir jag så sjukt trött. Har vi hört den förut? När semestern kom la sig föräldrarna sjuka, för det var första gången kroppen hann slappna av och ge uttryck för sin inneboende trötthet och skröpplighet. Gissar att det är samma för mig, vilket känns ledsamt.

Ser därför fram emot helgen! Jättemycket faktiskt! Familjen ska till Kolmården, som en sann barnfamilj ska vi bo på Vildmarkshotellet, bada i äventyrsbadet och titta på alla djuren i barnens tempo. Såg i tidningen att det kommer vara strålande sol hela helgen, så jag känner mig verkligen laddad och glad! Och sen är det nästan sommarlov, faktiskt, det är runt hörnet och jag längtar! I mitt huvud har jag nerräkning på dagarna jag måste lämna en gråtande son på dagis (han har för övrigt fått vara hemma både igår och idag, orkar inte knäcka hjärtat på honom och mig just nu. Orkar inte. Är faktiskt lättare att ha två barn hemma, då kan jag själv styra över hans sorg och glädje). Nu är det 14 dagar kvar på dagis - tjoho! Sen ska han få vara hemma i 8 veckor, och det känns så skönt. Till hösten kommer ju syrran dit också, och då hävdar alla som påstår att de förstår varför han gråter varje dag, att han kommer vara så nöjd och belåten, för att han vet att mamma inte är hemma hela dagarna, och att hemma inte är ett alternativ för varken honom eller syrran. Hoppas innerligt att de har rätt.

Jag känner mig lite duktig denna vecka, för på grund av tröttheten så har jag dragit ner på aktiviteter. Jag har sagt nej till vänner som jag velat åka och träffa, och faktiskt känt mig lugn med att "vill de ses få de komma hit, jag orkar faktiskt inte åka". Jag märker att jag säger ja till så gott som allt jag blir inbjuden till - utan att ens fundera på om jag vill, kan eller framför allt orkar. Och nej, jag orkar inte just nu. Att tvätta två fönster igår räckte som aktivitet den eftermiddagen (har ju två barn hemma ska tilläggas, de tar ju sin lilla tid). Jag imponeras av alla de som är ärliga och säger att de inte vill, inte orkar, inte har lust. Tar aldrig illa upp av en sådan kommentar, tvärtom så inspireras jag av den. Jag har så ytterst lite tid kvar av min föräldraledighet, att det faktiskt är hög tid att bli lite ego med den!

Min sambo ger mig titt som tätt kritik för att jag alltid ser till att saker blir på mitt sätt, och att om de inte blir det så ser jag till att alla får veta om mitt missnöje. Jag hatar denna oflexibla sida hos mig själv. Men när jag rannsaker mig (eller snarare: sambon rannsakar mig) så inser jag hur många av alla de frågorna han tar upp som exempel, som känns helt omöjliga att ändra på. Hur viktigt det är att just DEN saken blir som jag vill. Och jag märker inte av denna sida förrän han säger ifrån, och då skäms jag alltid. Men ändrar mig sällan. Och om jag ändrar mig så har sambon redan tappat lusten att göra på sitt eget sätt - jag har med min ovilja förstört hans lust. Och sedan har jag mage att klaga på att han inte tar egna initiativ, är spontan, kreativ, tar kommandot i frågor. Hur kan man bli så är ologisk? Och fortsätta vara det, trots att jag vet bättre?

Det finns en hel del frågor som jag får kritik för. Och i så gott som alla dem känner jag mig mest trött. Inte så att jag inte håller med, för när folk vågar sig på att ge kritik, så är den oftast rätt så välgrundad. Men jag ser inte hur jag ska kunna ändra på mig. Hur gör man? Säger terapeuten som uppmanar folk att ändra på sig hela dagarna.... Så jag blir trött. Och gråter. Och får då sympati, och slipper undan. Det var inte dit jag menade att komma, men tröttheten gör mig skör och svår att fortsätta slå på. Praktiskt, och patetiskt.

Det tar så mycket kraft, kraft som inte finns. Och jag blir också arg på alla dem som lutar sig tillbaka och säger "Sån här är jag, take it or leave it". Hur kommer man undan med den inställingen? Har jag samma rätt, att säga att jag inte varken kan eller vill ändra mig, utan kommer fortsätta uppröra min omgivning med min egoism, snabbhet, oflexibilitet, fördömande och stressade uppenbarelse?