Sweet sixteen

Idag har min bonusdotter gått ut 9:an. Vacker som en dag gick hon fram i kyrkan och fick kramar av lärarna och en krans på huvudet. Alla hennes kompisar var sötare än någonsin, pojkarna uppklädda till tänderna i kostym och näsduk i bröstfickan. Jag kände mig verkligen som en stolt förälder, stod som ett ljus hela timmen i kyrkan (det var så fullt, och vi var så klart sena, så det blev ståplats) och kände så mycket kärlek till henne. Min sambo sa efteråt att han inte var så sentimental som han trott han skulle vara. Jag tänker efter och kände mig nog inte så sentimental, kände nog bara kärlek. En massa kärlek, till min fina fina bonus!

Efteråt stod alla vi stolta föräldrar och väntade utanför kyrkan på att våra respektive barn skulle hitta fram till oss och motta blommor och kramar. Vi är en spännande samling människor som står där: Jag, min sambo (som inte alls står still utan springer runt och agerar fotograf), sambons 76-åriga mamma, bonusdotterns 12-åriga kusin, min sambos exfru och hennes nya kille (som hon och min bonusdotter precis flyttat ihop med) och exfruns kusin. Det är lite lagom stelt och speciellt, men alla sköter sig och pratar vänligt om ingenting. Jag råkar se bonusen lite före de andra, går iväg dit, står och kramar henne, känner mig typ lika pirrig som hon och vi står och skvallrar om sånt som bara jag vet, eftersom jag senaste tiden har fått äran att vara hennes förtrogna. Plötsligt inser jag att "herregud, det borde nog inte vara jag som tar denna platsen, jag borde nog flytta på mig nu. Hon har ju till exempel en mamma som kanske vill komma hit och krama henne!"

Så samtidigt som jag verkligen njöt av att få stå där bredvid henne, så kände jag att jag med största sannorlikhet tog någon annans plats, och att jag inte hade lika mycket rätt att vara där som de andra. Det är inget konstigt med det, känner mig inte åsidosatt eller så. Men det var en ny upplevelse: både att jag känner mig så nära henne och känner så mycket kärlek till henne, men också att jag då kanske konkurrerar ut någon annan, och att det kan sticka i folks ögon.

Smidig och flexibel som jag är (!?) så tog jag ett steg bort, och passade på att spana in alla killar som jag hört så mycket om men inte träffat. Herregud, det är speciellt att vara 16! Pojkarna ser ut att vara antingen 11 eller 20 år gamla. Flickorna har på sig sjukt höga klackar som de absolut inte kan gå i, har schyssta C-kupor och långt svallande hår. Klänningarna är korta, celluiterna obefintliga. Sweet sixteen.... Jag längtar inte tillbaka.

Ett helt annat ämne: Min syster har tagit ett stort ansvar och tagit kontakt med mig. Det gick nästan ett halvår innan vi pratade igen. Jag har ingen aning om vart allt tar vägen, troligtvis inte så långt alls. Förhoppningsvis är vissa ämnen mer talbara, men framför allt så tror jag att jag är lite mer rädd om henne. Och kanske kommer anstränga mig mer. För viktiga människor växer inte på träd, det ska gudarna veta. Så många vänner som kommer och går, som är mer eller mindre viktiga, men mina systrar består, och det är jag så glad över. Jag behöver bli bättre på att acceptera att vi är så olika som vi är, att relationen inte blir vad jag ibland önskar att den ska vara. Men jag vet att alternativet, att inte ha någon relation alls, är sämre.