Mamma

För att förstå vad min mamma precis har åstadkommit måste jag berätta lite bakgrund:

Min mamma är så osportig som en en människa kan bli. När vår sista hund dog 1999, tog de dagliga långpromenaderna slut. Hennes fysiska aktiviteter har sedan dess bestått av att gå till och från tunnelbanan och upp och ner för trapporna till deras lägenhet. I övrigt är det stilla som gäller. Och hon vill inte ha det på något annat sätt. Allt som heter träning är ett straff för henne, en plåga, något man absolut inte utsätter sig för om man inte måste.

Hennes största, och i det närmaste enda, hobby är mat. Att läsa om mat, planera mat (inte handla, det gör pappa), laga mat och sedan att äta mat. Det ska vara välplanerat, god kvalité, läggas upp fint på uppvärmda tallrikar och sedan ätas i lugn och ro, helst med ett gott vin som pricken över i:et. Utan god mat som hon själv får styra över, är knappt livet värt att leva.

Denna livsstil får konsekvenser. Speciellt om man även har ärvt en ryggskada som gör sig påmind mer och mer, ju fler år som går och ju fler kilo som kroppen ska bära runt på. Hon är redan opererad två gånger, med långa konvalecenser och smärtfulla rörelser. Det har varit hot om att steloperera, att de är tvungna att flytta från sitt hem (på grund av trapporna som hon har svårt att klara när smärtan är som värst). Hon är orörlig, stel, svag, fysiskt rädd och till slut överviktig.

Detta har varit ett faktum, sakta men säkert, de senaste tio åren. Vi har gått från att ha en förvisso osportig men dock rörlig och frisk mamma, till en smått invalidiserad och överviktig mamma som fått åka bil överallt, haft svårt att ta hand om barnbarn på ett fritt sätt och som gömt sin kropp i konstiga tygstycken som ska föreställa baddräkter.

För ett par månader sedan kom det fram, motvilligt, att hon börjat på Itrim. Hon skulle träna tre gånger i veckan och äta pulversoppor varendaste måltid. Nu bör även tilläggas att min mamma hoppar av så gott som allt hon börjar på: italienska kurser, danskurser, träningar av olika slag - you name it.

Jag fnös lite inombords åt denna vansinniga idé. Min mamma? Pulversoppor? Träna? I MÄNGDER av  veckor? Jo tjena. Jag gav henne två veckor - max. Sa inte detta till henne, utan tvärtom peppade och var positiv, självklart, att försöka är en del av resan.

Nu har veckorna gått. Min mamma har inte ätit en endaste matbit sedan början på mars. Hon tränar sina pass, går på sin vattengympa, promenerar hem till mig (vilket knappt hände förut, 2 km). Hon har inrättat sitt liv för att slippa vara i köket överhuvudtaget. Min pappa har fått laga sin egen mat (en nyttig övning för honom. Ska tilläggas att även han gått ner i vikt, 2 kg. Antagligen för att han inte äter hennes gräddiga och lyxiga mat längre) och hon har suttit uppe med datorn när han ätit själv i köket eller framför TV:n. Hon reste till min syster i Italien en vecka, och åt inte en enda bit ljuvlig mozzarella eller drack ett enda glas av deras (förvisso skitäckliga) vin. Hon har ordnat middagar för vänner som hon själv ej ätit av, tackat nej till stora fester för att slippa hela middagssituationen, hon har tränat sina pass trots kraftig smärta båda här och där, hon har varit på sin vattengympa på sina lediga dagar. Men framför allt så har hon knappt gnällt någonting. Hon har varit overkligt tålmodig, tapper, målmedveten. Varit lite ledsen kring tex Valborg (en högtid - samma sak som att få laga ritkigt god mat), men detta har hon ändå tagit sig runt med bravur.

Och hennes slit har gett resultat. Hon har nu gått ner 15 kg, ca 4 klädstorlekar och hon känner sig pigg på ett helt annat sätt än förr. Hon ser så mycket fräschare ut, och hon kan röra sig mer obehindrat nu. Hon ska fortsätta med dessa vidriga små soppor och grötvarianter några veckor till, men sedan ska hon börja tugga lite igen. Hon har laddat och gjort en helt ny receptpärm med smalmats-recept och har insett att hon kanske inte kan ha vispgrädde och riktig creme fraiche när hon lagar mat.

Mamma, jag är så otroligt imponerad av dig. Att du gjorde det! Att du har levt utan din enda riktiga njutning här i livet och det som definierar dig, den du är och det du är så otroligt bra på - fantastiskt god mat (och trevliga middagar). Du är min nya hjälte och jag hoppas att du kommer hitta ett sätt att få äta gott även när du ska äta lite mer light.

Jag vill avsluta med att säga: Om min mamma klarar av detta, då klarar alla det. Jag menar verkligen det - då klarar alla det, om man vill.