Att inte hitta ro

Nu ligger jag i soffan i mitt vackra rum i Umeå igen. Det är 18:e gången jag är här, and counting... Har idag haft en medikoer föreläsning om IPT, ännu en terapivariant, hur många finns det egentligen?

Jag har valt att inte ta med mig några träningskläder denna gång, heller, tredje gången i rad, eftersom jag varje gång är förkyld. Inte så farligt just denna vecka (trodde jag tills jag var i luften och det kändes som att bihålorna i pannan skulle ta kål på mig), men kände ändå att jag kan passa på att slappa lite. Inte stressa hem för att byta om, eller upp till IKSU, nordens största idrottsanläggning, för att hinna med ett pass. Jag har pluggat lite och ska snart kolla på TV och äta choklad. Men nu till det intressanta, eller ledsamma: Jag gick in till centrum först, för att kolla på Åhlèns, och hamnade sen på Kappahl och liknande för att hitta färgglada byxor (som helt plötsligt är så vansinnigt inne tydligen). Jag strosar runt och tiden går, jag köper ett par byxor, en Onepiece till sonen och nån slags tunika på Gina Tricot. Jag är där kanske en timme allt som allt. Och inser att jag blir rastlös, lite stressad. Att bara gå och här och gå! Ödsla en kväll på detta! Jag shoppar så gott som aldrig (i Sverige, bara på semester), och sedan jag fick barn hinner jag faktiskt inte, för de är oftast med mig och ni kan ju själva tänka ut hur lätt det är att prova byxor i olika storlekar med två småbarn med - nej, händer inte. Så jag shoppar helt enkelt aldrig. Men istället för att se kvällens stund som välinvesterad, skön, avkopplande, så blir jag stressad. Som att jag slösar bort tiden (vad skulle jag annars gjort?). Och det gör mig ledsen. Att inse att jag är så effektiv i mitt huvud och själ, att jag inte ens hinner kolla på kläder utan att skynda vidare och känna mig "onyttig".

Samma sak på flyget hit (som jag för övrigt delade med Ebba von Sydow, vi stod och pratade lite vid säkerhetskontrollen där vi båda fastnade). Jag hade ingen bok med mig (eftersom jag skulle låna en kursbok här och försöka plöja 300 sidor på två kvällar), dagens DN var redan läst, och boken om Zlatan som jag har i telefonen är så dryg och ärligt talat ointressant att jag inte har lust att lyssna vidare. Så vad gör man då med en timma i luften? Tittar ut på molnen? Skriver en önskelista till nästa jul? Börjar konversera med grannen? Till slut kom jag på det. Mycket nöjt kom jag plötsligt ihåg examinationsuppgiften som ska lämnas in i maj. Puh. Tiden blev väl tillvaratagen, jag fick något gjort, jag känner mig nöjd med mig själv. Slutet gott, allting gott.

Annars är jag mitt uppe i två saker just nu: Det ena är småbarnströtthet. Det andra är hösten.

Småbarnströttheten visar sig så att jag längtar lite bort. Inte jämt och alltid, men oftare än vanligt. Jag vill att de ska bli större, självständigare, kunna prata och gå (dottern) och att sonen ska förstå orden "vänta" och "snälla" (egotrippade lilla monster). Jag vill åka på häftiga resor, med eller utan barn, men definitivt med större barn. Jag vill träna mycket mer - det jag vill när jag vill och utan konstant sömnbrist i kroppen. Jag vill återta mitt sovrum och jag vill även återta mitt vardagsrum (blir bara fler och fler gunghästar, korgar med diverse leksaker, bil med många hemska knappar med ljud, litet kök med tusen tillbehör och ett skåp proppfullt med puzzel). Jag vill inte anpassa mitt liv efter deras sovtider och släpa runt på en dubbelvagn med tillhörande barn (hela ekipaget väger ca 50 kg, känns i uppförsbackarna).

Det är så sjukt mysigt med dem, absolut allt som oftast, men jesus vad det kan vara segt. Och vilken dålig förälder jag blir. Gapar och skriker, tappar både förmågan och lusten och vara pedagogisk. Fattar inte vad jag tror att jag ska åstadkomma när jag skriker till sonen att han ska sluta skrika - då skriker han att han har lust att skrika - då skriker jag att det har jag också - och så skriker vi i var sitt rum. God förebild man är... Eller när jag tror att jag kommer få dottern att äta mer genom att till slut höja rösten och förklara att hon kommer bli asgnällig om hon inte äter tillräckligt.

Nästa område: Hösten. Då ska mitt nya liv börja. Vi ska in i livspusslet, jobba (och plugga) och ha två barn på dagis. Jag jobbar ju som konsult idag, och pluggar halvtid. Vad vill jag, vad är värt något? Lön, semester, anställning, kollegor, utmanande och stimulerande arbetsuppgifter. Jag vill jobba med terapeuter, ha många samtal med klienter, få bra handledning, spännande samtal vid lunchbordet. Inser att det inte kryllar av jobb för psykoterapeuter. Om man inte jobbar privat, var är man? Fick också veta att jag kommer höja lönen med cirka 1500 kr från när jag var socialsekreterare. Så 5 års studier efter socionomexamen (plus en sexologexamen) ger mig 1500 kr. Tacksamt. Har lagt ut ca en halv miljon på att nå detta mål, och får 1500 kr i månaden. Man tackar och bockar.

Nej, ska vila huvudet från detta nu och snart gå och lägga mig. Imorgon - ny dag, ny föreläsning, nya kunskaper att mosa in i ett rätt fullt huvud.