Spanien nr 2

Idag är det midsommarafton. Inget jag varken uppmärksammar eller känner av på något sätt. Är uppvuxen utan några som helst midsommartraditioner - vilket jag tycker är mycket ledsamt och vill göra annorlunda med mina barn (och går därför ut starkt detta år med traditionerna... inga alls).

Vi åt den gamla hederliga midsommarlunchen: ett lass med pannkakor, Nutella, glass, sprutgrädde (eller besprutningsgrädde som min mellansyster säger), jordgubbssylt och en sallad med skinka, lök, fetaost, melon, tomat, ägg, rädisor, svamp och en baguette till det. Kvällen bjuder på currykyckling med stekta bananer, jordnötter och ris. Så nja, våra traditioner kanske inte är helt cementerade. Längtar efter sommarställe, det är där man skapar traditioner som varar, det är vad jag vill tro i alla fall.

Min tillvaro består av sol och pool, simpuffar och hink & spade, middagsbestyr, blöjbyten, kortspel med bästa bonusdottern på kvällen och läggning av barn. Dagarna ser ganska likadana ut. Behagliga, försvinner i ett nafs och utan några större aktiviteter. Var inne i Marbella med svägerska och bonusdotter häromdagen, vilket var väldigt mysigt. Vi hittade ett sånt där Lisa-café: lyx, mjuka fåtöljer, stora morotskakor, massor med lösviktste, havsutsikt och soft jazz i bakgrunden. Då mår jag plötsligt jättebra, njuter av tillvaron (och barnlösheten). Vill aldrig gå hem.

Jag försöker träna också, något varje dag, om än lite. Har sprungit på stranden varannan dag, körde vattengympa med bonusdottern igår och lite simning häromdagen. Blir inte vältränad på detta, men känns bra att inte lägga av helt. Och eftersom jag precis klämde en rostmacka med Nutella på så känns det inte som att jag har något direkt val. Det är jobbigare att inte äta sötsaker än att träna. Så det är bara till att träna, för att upprätthålla det nollsummespel jag sysslar med gällande min träning och matintag.

Ikväll tänkte vi alla åka in till Puerto Banus; ett av områdena som tillhör Marbella och som har så galna bilar parkerade längs hamnen att jag stannade och fotade flera stycken till min pappa när vi var där häromdagen. Båtarna är i flera våningar med vakter utanför och affärerna säljer inget  för under en månadslön. Sådana ställen gillar ju jag att gå runt i. Inte för att jag passar in, eller för att jag accepterar deras prissättning (vägrar köpa EN glasskopa för 3,5 euro), utan för att det är iordninggjort, vackert, städat.

När min sambo sa att han kan tänka sig att stanna hemma ikväll, så kände jag att jag inte orkar vara med båda barnen själv (han sa att han kunde ta dem, men jag vill också aktivera dem lite). Den enda som kan ta hand om vår son just nu är min sambo. Jag skriker, gråter och vill ärligt talat slå till honom. Jag har absolut inte slagit honom, men hur hårt får man ta i ett barns arm innan man har passerat den gränsen? Jag har alltid känt mig så glad över att min son är så smidig, glad, flexibel och rolig. Det är han fortfarande, mestadels av tiden. Men den övriga tiden är han ett smärre monster.

Monster är ett dåligt ord, men jag hittar faktiskt inget bättre. I samband med att vakna, äta, gå och gå och lägga sig börjar han få sådana utbrott att det inte går att beskriva med ord. Han skriker och sparkar och slåss så han knappt är kontaktbar. Han svettas, är röd, förtvivlad. Jag har testat med det som alltid funkar i filmer - hålla om och vyssja tills han lugnar sig och snyftande ska slappna av i min famn - funkar inte. Jag har skrikit tillbaka - guess what! - funkar inte. Jag har pratat lugnt och pedagogiskt - borde funka, skulle kännas hoppfullt - funkar inte. Jag har lämnat honom själv och stängt dörren - han blir om möjligt ännu mer tokig - funkar inte. Jag har lockat, eller mutat om vi ska använda den korrekta terminologin - men eftersom han inte är kontaktbar så funkar inte heller det.

För bara en timma sedan sa jag till min sambo att det verkligen var hans tur att ligga lite ostört vid poolen, så kan jag ge barnen en oförskämt sen lunch under tiden. Med dottern går det bra, hon slafsar och skrålar vid bordet. Sonen, som inte ville vakna efter sin 2,5 timmas sömn tappar helt koncepten. När jag lite lugnt försöker bära ut honom till soffan för att sitta med denna galna skrikande unge i knät en stund, så ger han mig en rejäl örfil. Jag skriker honom rakt i ansiktet: DU SLÅR INTE MIG!

Han skriker ännu mer, jag håller i honom ännu hårdare. Jag börjar om, testar att vara lugn, locka med mat, kramar, mer sova på Bamsekudden, favoritnappen. Han skriker hysteriskt så han kan knappt höra vad jag säger. Han sparkar mig flera gånger, jag säger lugnt varje gång: Du sparkar inte mig. Till slut bär jag in honom i sovrummet och stänger dörren. Han är galen där inne. Skriker hest och sparkar i sängen. Jag går ut till matbordet igen, där en lycklig och kladdig dotter sitter och pekar på burken med mangopurée och säger: me me (mer). Då börjar jag gråta. Känner mig värdelös. Hämtar sambon, som fick 10 minuter egen tid. Han går in till sonen som blir lugn direkt.

Nu har han fått i sig två pannkakor med sockermättad sylt och är sitt vanliga lyckliga jag. Han kom fram till mig och sa förlåt, och jag känner mig bara matt. Jag svarar att jag uppskattar att han säger förlåt, att det är jättebra, men att jag faktiskt är väldigt ledsen och att det inte alls är okej att han slår och sparkar mig på det sätt som han gör. Han säger att han också är ledsen, för att sedan snabbt byta ämne och prata om att han vill ha en till pannkaka från köket när han har ätit upp sin nuvarande.

Är detta treårstrotsen? Jag köper inte att han skulle vara så trött eller hungrig flera gånger om dagen att det ska behöva bli så här. Han är inte sjuk och han har det så sabla bra här att det inte finns något att klaga på. Han får det han älskar mest här i världen: Bada, glass, godis, pannkakor, iPaden, leka med sina systrar och kusiner, enbart gå klädd i sin Spiderman-tröja och gå och lägga sig sent på kvällarna (under hysteriska bråk så klart).

Tyvärr tar detta ganska mycket av min energi. Jag vågar knappt vara själv med honom i potentiella hysteristunder. Hans pappa sköter detta så himla mycket bättre. Hans stubin är en mil, min en meter. Han är som min egen pappa: lugn lugn lugn och sen plötsligt smäller det till och då jävlar är han arg - och man själv skiträdd. Men det är ju effektivt. Det funkar ju. Jag var väldigt orolig för att gräla med min pappa som barn, medan mamma kunde man gapa och skrika lite på för jämnan. Och uppenbarligen är jag en likadan mamma. Skriker snabbt men är väldigt kärleksfull och säger mycket förlåt med tillhörande pussar och kramar. Blev ju folk av mig också, så det går nog ingen nöd på mina barn. Men det går lite nöd på mig.