Spanien nr 6

2012 ska tydligen bli året då jag ska lära mig nya saker om relationer, om familjen, om roller, om hur långt ifrån självklart saker och ting är.

Vi har det fortsatt bra i Spanien. Är nu i Altea, utanför Alicante, i ett jättecharmigt hus där vi trivs kalas. Egen pool, trädgård, altan, garageuppfart, välutrustat kök och utedusch. Området har mycket att erbjuda med storstan Benidorm (fin sandstrand, mycket shopping, mycket folk) tio minuter bort, bergsbyar som är ursöta, strandpromenaden i vår egen stad Altea. Klimatet är ju helt kalas, precis lagom varmt och strålande varenda dag. Vi funderar på om vi ska åka hit nästa sommar igen, så bra är det.

So far so good... Men sista veckan har jag känt mig ledsen. Vilket är obegripligt i denna enkla tillvaro, denna lyx som vi faktiskt har när vi är i Spanien en hel månad på semestern. Men sorgen har varit en längtan bort. Inte just från denna plats och situation, utan från detta livet. Småbarnslivet, det passionslösa, inrutade och kravfulla livet som två så här små barn innebär. Och att vi pluggar båda två, plus jobbar, plus är föräldralediga. En sambo med panikångest, en Lisa med höga krav på hur livet ska se ut för att tillfredsställa mig. En ekonomi som lämnar mer att önska, speciellt för mig som vill ha resor, sommarställe, städerska och en skidresa över jul. Samtidigt som jag absolut inte vill jobba heltid!

Sorgen har bestått i dels att jag längtar bort, längtar efter en kravlös, njutningsfull och flärdfull (ja, faktiskt) tillvaro - och att jag inser att det inte är möjligt. Hur mycket man än vill ha sina barn och älskar dem över allt annat, så bygger man sitt egen fängelse när man skaffar dem. Man kan inte komma undan dem efter att de blivit födda. Varken praktiskt eller känslomässigt, och det kan kännas så kvävande ibland. När jag säger att jag vill ha mer tid för "Lyx och flärd" i mitt liv säger sambon "Jajamen gör det, ta dig tiden, jag tar barnen! Jag kan åka bort en vecka med dem om du vill vara själv hemma!" Men det känns svårt, skulden sätter in, mitt kontrollbehov tar över. Så den där flykten blir verkligen en utopi, ej möjlig (och så blev jag precis sådan som jag lovade mig själv att inte bli.. suck).

Nästa sorg är över att jag inte är nöjd med det jag har, ni vet "Två friska barn, mat på bordet, pengar på kontot, ett hem jag trivs i, vänner och familj som jag tycker om". Att det banne mig aldrig är good enough. Att jag är så otålig att när jag tycker livet är trist eller svårt så vill jag fly direkt, inte stanna och kämpa, vänta ut tiden, utan vill skapa förändring på en gång. Vilket ju inte är möjligt, när man har två små barn hemma (och tur är väl det...).

Nästa sorg är att jag inte känner att jag kan prata med någon (förutom min syster, tack att du finns) om detta. Mina föräldrar som alltid varit de självklara i dessa sammanhang är inte det längre, eftersom det varit konflikter mellan min mamma och sambo. Mina vänner lever i så trygga äktenskap att jag bara känner mig ensam och ännu sämre till mods om jag ska dels blotta mig och våra svagheter samtidigt som jag ska lyssna till att de har det så bra. Orkar inte med det faktiskt.

Nästa sorg är över att jag inser att jag inte alls vågar gå så nära min partner som jag alltid tänkt om mig själv. Att jag är så himla modig i att vara nära, seriös, "all in". Skitsnack. Jag går nära så länge jag har en flyktväg, allt sker på mitt sätt och jag inte behöver förlora så mycket (ingen slump att jag äger hela längeheten själv, inser jag nu). Att jag inte vågar satsa allt på ett kort, utan har en hel hand med kort jag kan välja mellan, men samtidigt blir stressad över.

När jag pratade med min sambo om min längtan bort så sa han "Men det är väl inte så konstigt? Jag har inte tagit hand om dig särskilt bra sista året och det är småbarnstid. Jag tycker att det är helt normalt och okej att du längtar efter någon annan eller något annat. Det enda jag inte vill är att du håller det hemligt för mig för då glider vi isär".

Igår kväll rök min mamma och min sambo ihop vid matbordet. Så där Norén-aktigt, man tror liksom inte att det händer. Båda hade plötsligt bestämt sig för att säga alla sanningar till varandra. Och där satt jag i mitten. Med en son som kom och frågade varför pappa och mormor var arga på varandra, tyckte att skriken var läskiga. Kände mig helt tom. Inte ens ledsen, mest tom. Och det enda jag kunde tänka var "snälla, tvinga mig inte att välja mellan dessa två, som är så viktiga för mig".

Idag håller mappa sig ifrån oss, vi går om varandra och ska väl försöka få till sista gemensamma semesterveckan på nåt vuxet sätt. Jag skällde ut både sambon och mamma imorse när mamma frågade mig hur vi skulle planera dagen så att den blev bra för mig. Då röt jag till "om du var intresserad av vad som är bra för mig så hade du inte betett dig som du gjorde igår. Fy fan för er som var tvungna att säga alla sanningar mitt under semestern, och sätta mig i denna mitt-emellan-position. Så fråga inte mig vad som vore bra för mig, för det alternativet finns inte kvar längre".

Vid 12 inatt ringde jag min storasyster. Den enda som går att prata med om detta. Som förstår vad som händer, som varit med om samma sak. Och min syster sade: "Ta hand om din egen familj, du måste välja din sambo och barnen".

Så nu sitter jag här, med en ångerfull sambo som imorse gråtandes bad om ursäkt för att ha gjort mig så här illa, en mamma som är helt lost in space över hur hon nu ska bete sig, när hon fått så mycket kritik över sitt sätt att vara. En pappa som som vanligt är nån slags neutraliserare, bromskloss och inte särskilt upprörd över något. Hans kommentar var mest "Detta måste vara det sämsta grälet jag någonsin sett. Ni har ju misslyckats totalt med att gräla, skärp er".

Och jag inser att jag behöver min syster så mycket. Att det halvår som hann gå innan vi pratade med varandra var inte roligt på något sätt, med det gjorde mig ödmjuk inför att hon är så viktig och att jag banne mig måste lära mig att bortse från vissa saker, för att få ha henne i mitt liv.

Så ännu en period av insikter, av mognad, sorg, ilska, förvirring. Lite paus tack. Lite semester kanske...