Berg och dalbana

Mitt liv är en berg och dalbana just nu. Min son är inne i sin 3-års trots, och det med råge. Denna lilla ängel, som inte varit annat än ljuvlig hela sitt liv, har hittat en annan sida av sig själv. En som jag inte orkar med.

Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.

Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.

Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?

När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.

Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.

Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor  och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.

När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).

Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation. 


Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.


Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.