Umeå nr 21

Jag har unnat mig att ta en paus i mitt bloggande, och försökt att inte känna mig lite dum och lat när jag gjort det. Men när jag nu sitter i soffan på mitt hotellrum, lyssnar på ljuvlig jazz, har tända ljus och ingen lust att plugga mer, så kommer längtan efter att skriva krypande.

Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.

Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!

På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?

På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?

Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.