JC-rean

Jag ska börja med att ge tre tips, saker jag gjort senaste dagarna och varmt kan rekommendera, utan inbördes ordning:
1) Vildmarkshotellet och Kolmården. Vi var där i helgen. Solen strålade, det var så där lagom mycket (lite) folk i parken, maten på hotellet var förvånansvärt fräsh och god, sängarna helt ok sköna, utsikten från balkongen underbar (ut över Bråviken), parken var städad och fin, barnen hade toppendagar och så även vi föräldrar. Hotellet var så barnvänligt att man blev gråtmild av tacksamhet.
2) De tre musketörerna och lammnacke på Den gyldene freden. Musketörerna på Stadsteatern var riktigt rolig, underhållande och 3,5 timma försvann i ett nafs. Mycket trevlig kväll! Maten på Den gyldene freden var riktigt riktigt god (förväntade mig inget annat, men har å andra sidan blivit besviken på lyxkrogar förr). Min lammnacke (ja, läskigt värre) var otroligt god. Inget man lagar hemma själv precis. Den hade tillagats i 12 timmar och fullkomligen ramlade sönder i munnen. Önskade att den aldrig skulle ta slut.
3). Har idag hittat mitt nya favoritcafé. Jag blev så lycklig att jag var tvungen att säga det till personalen, skriva om det på Facebook och sedan berätta för alla jag känner. Kommer spendera många och långa timmar där framöver (öhh, vilka lediga timmar då?). Ett helt nyöppnat Espressohouse vid Stureplan - så mycket Lisa-stil så man även denna gång blir gråtmild. Det är som skapat av mig och för mig. Tack Espressohouse! Att de sedan alltid har studentrabatt gör inte saken sämre...

Men nu till min överskrift, JC-rean. När jag gick över Sergels torg häromdagen såg jag det JC som ligger där. Jag fick en sådan flashback, som jag bara måste berätta om:

Jag är inte uppvuxen i Stockholm, utan i Skövde. En oansenlig småstad i Västergötland med då 50 000 invånare och inget att se förutom ett regemente och en högskola. Jag bodde där tills jag var 16 år, sommaren efter 9:an. Då tog familjen sitt pick och pack och flyttade hit, och det är jag väldigt glad för. I juni firar jag alltså 16 år i Stockholm, det vill säga lika många år som jag bott i Skövde. Nu är det 50/50. När jag berättar för min bonusdotter (som ju är 16 år) om den flytten, kan jag knappt själv förstå hur det måste ha känts. Hur ensam jag måste varit. Hur mycket jag rimligtvis måste ha längtat tillbaka, till alla vänner, allt det trygga och välbekanta, till den mycket älskade pojkvän jag lämnade bakom mig, till ett jättefint hus med tomt och hammock (för att istället få en lägenhet med liten balkong i ett gräsligt 60-talshus i en förort norr om stan). Jag lämnade drömmen om att gå på just det gymnasiet, med alla de härliga traditioner som fanns där, för att istället gå på en riktig skitskola i min nya förort (en skola som till och med är riven idag). Jag hade hur många vänner som helst, en fritid fylld av musikskolans alla olika aktiviteter (sång, gitarr, kör), hade ett golfintresse (vi bodde bokstavligt talat PÅ Skövde golfbana, jag och pappa tog kvällsrundor genom att bara ta med oss ett par klubbor och kliva rakt ut på 7:e hålet). Allt detta försvann i juni 1996.

Jag hade bara varit i Stockholm några gånger, fick lära mig vad alla innerstans gator heter, hela tunnelbanenätet, förstå stockholmsorden ("mula" tex, i min värld heter det "grosa"). Jag hade inga vänner, kände en person här förutom mina systrar som flyttat hit tidigare. Jag satt själv de första luncherna i mitt nya gymnasium och fick sedan ta de kompisar som fanns att tillgå. Jag skaffade snabbt en ny pojkvän, allt för den trygghet det innebär.

Men nu till JC-rean. I Skövde var den årliga JC-rean en stor happening. Det fanns ju bara de mest vanliga klädaffärerna, och utbudet var begränsat. När det var dags för rea skulle man vara framme, då var det dags att piffa upp garderoben. Rean var någon gång när det var rätt kallt ute vill jag minnas, och den startade 07.00. Flera av oss var där ett bra tag innan, för att få en plats långt fram i den kö som skulle komma att bildas. Alla tjejer i klassen som var värda att umgås med var där. Vi hade alla rekat dagarna före, kollat vad som passade, vad som förhoppningsvis skulle reas ut, och sedan försöka gömma undan sin egen storlek så att den absolut inte hann ryka innan den stora dagen.

Väl där ville man hinna med den första vågen med folk som släpptes in, det var de som hade chans att nypa guldkornen. Sedan kom nästa våg, och nästa. Vi gick alla ut med proppfulla kassar med kläder, och åkte direkt till skolan efteråt.

När jag flyttade till Stockholm utgick jag ifrån att det fungerade på samma sätt. Jag såg skyltningen att det skulle vara rea, insåg att jag inte skulle kunna komma innan skolan, eftersom det var på JC vid Sergels torg. Men jag åkte dit efter skolan, och väntade mig rusning även då. Men inte då. Inte alls. Det var som vilken dag som helst. Inget att hetsa upp sig över. Och jag förstod någonstans på vägen att det faktiskt finns flera olika JC också, inte bara en affär. I min värld fanns det bara en enda, hade aldrig ens reflekterat över att det kunde vara på något annat sätt. Så snopen jag blev, och besviken. JC-rean var något roligt, något man såg fram emot! Och här var det liksom ingenting. Samma sak med Filmfestivalen. I Skövde är det en smärre folkfest, som alla springer runt på, planerar sitt filmtittande mycket noga. Vem går på Stockholms filmfestival? Har inte träffat en enda person än.

Så vissa saker är faktiskt bättre i småstaden. Det är liksom de små eventen som gör livet i småstaden uthärdligt, och eftersom alla är lika begaistrade blir det riktigt roligt! Sammanhållning är inte storstadens främsta sida.