Spanien nr 5

Småbarnslivet gör sig påmint mitt i semestern: Sonen har fått nån magsjuka. Han somnade 7 igår kväll, vaknade 12 timmar senare och var så klart hungrig, men istället för att äta så kräktes han. Vi har dragit ut hans säng på altanen, så här ligger han nu nerbäddad med Nicke Nyfiken på iPaden och verkar ha det rätt bra ändå. Vis av förra gångens magsjukerace så får han nu vätskeersättning på en gång, som den goda småbarnsmamman Lisa precis kokat själv. Dotter sover middag, sambon kör resten av gänget till flygplatsen då de ska åka hem idag. Vi stannar en dag till (tur, med tanke på sonen...) och kör vidare genom Spanien imorgon.

Det är lite praktiskt att vara på ett så här "svenskt ställe" som Costa del Sol (även om vi faktiskt har träffat otroligt få svenskar, absolut inte sett några Expressen eller Kalles kaviar någonstans). Igår bet sambon sönder en tand, åkte in till Puerto Banus och gick till en svensk tandläkare! Mycket skönt! Vi satt förövrigt och spånade lite kring det där, om man skulle flytta till ett varmt ställe så måste ju detta vara idealiskt. Inte för att jag längtar efter att bo här egentligen, men eftersom det finns så många svenskar (tydligen...) så skulle man kanske kunna jobba som familjeterapeut här! Det borde ju finnas behov av det, även i 30 graders värme och med perfekta golfbanor som relationslim.

Min bok är nu slut, men i natt fortsatte jag på mitt tema. Jag var nån form av lyxprostituerad, som var med en riktigt gammal man (typ 80). I drömmen var inte själva sexet med alls, bara uppgörelsen, hans lägenhet (en gigantisk på Drottninggatan med en 120 kvm terass runt halva lägenheten. Läckert får man ju säga). Han och hans fru satt vid köksbordet med sina kalendrar och planerade vilka tider det passade bra för dem att jag kom och var med honom. De sa med sådan självklarhet att "Det går ju inte att hålla intresset uppe för varandra sexuellt genom alla år! Herregud, det är klart man behöver lite hjälp på traven, det har vi uppmuntrat våra söner till också, speciellt han som är handikappad!" Jag kunde inte låta bli att bli fachinerad, och illa till mods samtidigt. Vet inte vart jag ska komma med alla dessa sex-grubblerier. Är kanske sexologen i mig som försöker vidga mina vyer, itne vara så låst i samma föreställningar om hur livet ska se ut. Att vara familjerådgivare och få veta en massa saker om andra pars samliv är till stor hjälp!

Jag och sambon hade det närmaste gräl vi kommit denna semestern häromdagen. Tyvärr tror jag att det började med att han kände sig kritiserad och slutade med ett tjafs om vem som tar barnen mest, vem som gnäller minst eller mest över det, hans behov av att plugga (han läser ett par sommarkurser) och min oförmåga att hjälpa honom med att ge tid till det (hans åsikt! Inte min...). En kritik till mig som satte sig var (kring att jag har totalkontroll över all mat, handling osv) "Det känns som att vi andra är på besök hemma hos dig Lisa!". Kändes väldigt ledsamt att höra, och jag kan förstå vad han menar. Ganska snabbt är jag i positionen att alla frågar mig vad vi ska äta, när vi ska äta, om något behöver handlas. Om någon tar ett eget initiativ (dvs min svägerska, tro inte att tre tonåringar gör NÅGOT överhuvudtaget av egen kraft eller tanke) så kollas det av med mig. Jag vill tänka att det är naturligt att vi pratar ihop oss, men tror att det även finns en nivå av att jag dominerar.

Jag skäms för detta, men lyckas inte direkt stoppa mig. Jag har under veckorna gjort några försök, och har naturligtvis insett att det blir bra då också! Maten lagas, och blir god, saker kommer in i kylskåpet och disken plockas ur. Varken svägerskan eller min sambo har på något sätt krävt eller bett mig vara projektledare, det är nog snarare tvärtom...

Det är dock en ny känsla för mig att vara problemet, som jag har känt mig som denna delen av semestern. Jag har varit på min sambos planhalva, och där passar jag inte så bra in. Mitt sätt att vara är inte så himla uppskattat. Jag är för rak, vill vara för nära, tar för stor plats och ser till att jag själv får det bra - trots att det inte alltid är det bästa för alla andra. I hans familj är man lite tillbakadragen, kräver inget, vill vara smidig och be om ursäkt för sina behov (som man knappt har, i alla fall inte uttalar). Jag är den udda fågeln och det märks och känns. Ingen säger något så klart, och jag kanske är paranoid till slut. Eller så är det faktiskt så att jag alltid har trott att jag är så himla omtyckt och trevlig att ha att göra med, men egentligen stämmer inte det, alla har bara varit för vänliga för att säga något annat.

Jag känner mig dock uppfylld, inte helt nedslagen, men eftertänksam, kring detta. Är jag så svår att vara med? Är mitt beteende så bökigt att hantera? Jag har varit i känslan att jag förstört svägerskans och hennes söners semester, men att de är för artiga för att säga något om det. Att de nu sitter på flygplatsen och pustar ut för att jag inte är där. Att när de varit på restaurang och tittat på fotboll utan mig så har det varit skönt. Behöver kanske omvärdera min egen förträfflighet.