Spanien nr 3

Det är onsdag kväll. Klockan är kvart i 11, dottern sover, sonen ger sin fotboll ögondroppar, sambo kollar på fotbollsmatchen samtidigt som han kokar ägg till sonen som plötsligt är hungrig. De andra sitter kvar på den strandrestaurang som vi åt middag på och tittade på matchen vid. När dottern skrek i högan sky för att vi försökte ta bort glass från hennes ansikte, och hon sedan kastade sig i sanden och blev helt panerad - gav vi upp försöket att stanna och titta vidare. Men det är rätt skönt här hemma. Ljusen på bordet på altanen är tända, mitt te så där lagom varmt och chokladbitarna precis uppätna.

Har varit en bra vecka, lite mer aktiv än förra. I måndags var jag, mina barn, min bonusdotter, svägerska och hennes yngsta son i Gibraltar. Det tog ca 40 minuter att köra härifrån, var lååång kö för att få komma igenom passkontrollen men sen var det jättetrevligt. Ganska surrealistiskt att helt plötsligt vara mitt i en engelsk småstad, med pubar namngivna med namn som "Crazy hourse", röda telefonautomater, Sterling pund istället för euro (väldigt opraktiskt förövrigt) och att alla pratade en blandning av spanska och brittisk engelska.

Vi hyrde en minibuss med chaufför som tog oss högst upp på Gibraltarklippan och vi var inne i droppstensgrotta, kelade med de apor som hela stan är kända för (mer eller mindre tama, de satt på våra huvuden, snodde våra pommesfrites som jag ställt inne i bilen, hoppa in i bilen/på bilen/under bilen), vi var uppe i nån borg/torn och tittade på utsikten (ena sidan Afrika, andra sidan Spanien). Sen strosa vi runt i deras centrum, shopppade tax free och åt glass. Bra dag!

På kvällen var alla barnvakt och jag och sambon åkte in till Marbella och gick först runt i gamla stan (mycket charmigt, lyfte hela Marbella måste jag säga). Vi åt middag på torget, gick ner till strandpromenaden och bort till mitt nya, svindyra, favoritcafé och tog en liten efterrätt för 200 spänn... Kom inte hem förrän halv 12 och barnen sov. Tack för det!

Igår var vi hemma på dagen men jag och min bonusdotter åkte in till Marbella och hade tjejkväll. Vi hittade en urfin gul klänning som jag köpte och hon och jag nu har gemensam vårdnad av. Mysigt att vara själv med henne. Ha lite tjejsnack, titta på vackra pojkar och skvallra om vilka av hennes kompisar som faktiskt röker, och vilka som har den nya bh:n som varenda tonårstjej tydligen har: "Bombshell" (bh:ar som redan är fulla, innan du stoppat in dina egna bröst, ger ett mycket välutrustat intryck).

Idag har det varit poolen igen, lite fotbollsspelande med sonen, en hel del badande med mitt vattendjur till dotter och sedan då middag på stranden. Imorgon är det sista dagen för svägerska med söner och min bonusdotter, då de åker hem på fredag. Vi åker ju vidare till Alicante på lördag och har två veckor kvar. Underbart! Känns riktigt bra, har inte alls lust att åka hem, speciellt inte eftersom det tydligen regnar något helt vansinnigt där hemma (he he he).

Just nu läser jag en bok som bibliotikaren rekommenderade, "Leontines längtan". Lät ju astrist ärligt talat, men nu är jag lite fast. Inte helt förvånande handlar det om en 40 årig kvinna, tre barn, gift med en man som jobbar för mycket och hon känner sig ensam och oälskad. Han tycker att de har för lite sex och det sex de har tar han initiativ till. Jag märker att jag blir otroligt illa berörd av kvinnor som ställer upp på sex, som har sex för att blidka, för att vara till lags, för att hålla mannen glad och lugn. Jag är inte helt färdig med dessa tankar, så jag spånar lite nu. Det finns ju en dimension av att man försöker möta upp, vara snäll, försöka för förhållandets välbefinnande. Och var den gränsen går till att det blir något väldigt ledsamt och självutplånande vet jag inte, men den finns och den känns i kroppen. Jag blir arg, skitprovocerad av mannen i fråga, men samtidigt väldigt nyfiken på att höra hans version. Hur han ser på deras relation och sexliv. Om han verkligen tror att bristande lust är något man kan laga hos gynekolog, eller om det kan ha med honom och deras gemensamma liv att göra. Åh, ska nog stanna här, kan spinna vidare på detta ett bra tag känner jag...

Men en sista sak bara: I boken går Leontine till gynekolog "eftersom det ju är fel på henne som inte har lust med mer sex än de har". Gynekologen säger att det inte är något fel på henne, men "för en del kvinnor sitter själen i skötet". Det var en fin beskrivning, och helt sann.

När jag var runt 20 gick jag i samtal hos en kurator på sex och samlevnadsmottagningen på Danderyd. Jag hade för lite lust (typ ingen alls), ville försöka förstå varför, fanns det några blockeringar, något jag inte förstått? Hon försökte på så diskreta sätt som möjligt säga att jag kanske skulle byta partner, göra slut, separera, se den bristande lusten som en bristande lust till just den mannen. Jag protesterade, ville absolut inte att det skulle vara så, fick panik av tanken på att vi skulle göra slut. Idag kan jag le åt mig själv. Åt att jag var så naiv. Jag är inte traumatiserad, fysiskt skadad eller frigid. Men mitt sköte har en själ. Man ska bara våga lyssna på den.