Odrägligt eller sunt?

Har fått kritik idag, min sambo har inte sparat på krutet - i alla fall känns det så. Och när jag får kritik vill jag bara försvara mig, direkt. Hamnar omedelbums i tankar om hur jag ska nästla mig ur det han sagt, få fram den kritik jag har till honom och få ge förklaringar på att det han precis sagt om mig inte egentligen är giltigt, för jag menade inte alls på det sättet som han nu vill få det att låta som.

Men det är inte vackert, inga stolta känslor, inte ett dugg konstruktivt och framför allt inte moget för fem öre. Jag blir ju väldigt irriterad på människor som direkt försvarar sig när de får kritik, utan minsta tanke eller insikt om att jag är likadan. När min sambo påpekar detta slår jag ifrån mig även den kritiken, och förklarar att just denna gång är speciellt, just denna gång har han verkligen missförstått.

Jag kände mig som en smärre hjälte när jag i lite väl viftande handrörelser och lite väl hög volym på rösten förklarade att jag skämdes, att jag kände mig tillplattad och mycket mycket obekväm av det han sagt till mig. Han lovar att det inte var meningen, men "jag måste kunna ge dig kritik utan att det ska bli så här stort. Du sätter ju munkavle på mig annars". Hemska sanning. Hemska äckliga obehagliga sanning.

Så, nu till kritiken då: Att jag ser till att mina behov kommer före hans, att jag får göra det jag vill göra, men har inte tagit med hans behov i beräkningen - utan att ens reflektera över det. Han blir väldigt arg och besviken över att han blir så ensam kring de saker som han vill göra (idag var det att fälla träd), medan han känner att han stöttar mig i de saker jag vill göra (här är vi kanske inte helt överens...). Vidare blir han förvånad och irriterad över att jag inte hugger i och hjälper till, utan lutar mig tillbaka och vill att andra ska göra jobbet och jag själv ska glida in i slutet, när det är klart, och njuta av resultatet. Även detta är tyvärr sant, hur fult det än må vara så här i dagsljus. Och jag inser att jag inte kommer kunna ändra på det, inte så mycket som jag förstår att han skulle önska. Att jag med liv och lust ska hammra och snickra, bära grenar från kapade träd, sitta i nån styrelse och vara med och påverka, rensa i nån vass för att vägföreningen ska få en vettig badplats, samla blommor till nån allmän midsommarstång etc. Det är inte jag. Jag vill ha en färdig sommarstuga som jag inte behöver pyssla så mycket med, låg avgift i bostadsrättsföreningen utan att bidra själv, ha en välordnad badplats på sommaren och en stor och fin midsommarstång att gå till när det passar mig. Och jag vill framför allt inte ha kritik för att jag är på detta sätt.

Förlåt nu mamma men - detta har jag ärvt från dig. När har jag sett dig bära grenar eller jobba ideellt? Hugga vass som inte är din eller olja in familjens altan? Det är pappa som gör allt (nej då mamma, du lagar all mat och ser till att hemmet är superfint, inte bli sur nu), och jag är van vid det, och förväntar mig det. Sambon beskrev idag hur han är uppvuxen med att man hjälps åt, att man sliter tillsammans, det kollektiva, arbetarandan, och att han är stolt över den, känner sig hemma med den. Jag gör inte det, uppenbarligen.

I teorin är jag verkligen superhändig, vill göra en massa saker, har ork och intresse. Och jag tror verkligen att det är så det kommer vara, tills jag får höra att jag ännu en gång inte deltagit och närvarat, inte ens visat lite tafatt intresse, utan tvärtom lämnat min sambo helt själv i frågor som i högsta grad involverar mig med.

Som sagt, jag skäms. Och blir arg över att jag kommer föra detta arv vidare till mina barn, arg över att jag och min sambo kommer ha sådana där ingrodda roller jag hör om varenda dag jag jobbar på familjerådgivningen - och då inte i positiva ordalag. Jag måste bryta detta nu, ta tag i frågan. Men hur? På riktigt, inte bara med ord? HJÄLP!