Spanien nr 1

Sitter nu på en av de tre terasser som tillhör lägenheten vi hyrt utanför Marbella, Spanien. Vi kom i lördags kväll, ska vara här i två veckor, och åker sedan vidare till en annan hyrd lägenhet utanför Alicante. Jag dricker mitt medhavda lösviktste och äter jordnöts M&M (gud vad de är goda! Tur att jag är för snål för att köpa dem när jag inte är på semester! Får dock vissa flashbacks att jag alltid unnade mig X antal påsar av dessa när jag var gravid).

En månads semester ligger alltså framför oss. Ganska overkligt faktiskt, oftast är man bara på solsemester max två veckor, så detta blir lite spännande. Det sköna är att jag inte känner mig stressad över att skapa en fin solbränna (jag tycker ju att det är så dödens tråkigt att sola, så det är skönt att inte behöva "pressa"). Sonen är på ett strålande humör, eftersom han och hans Blixten McQueen-armpuffar badar från typ frukost till middag. Han hoppar, gör bomben, kastar i alla sina djur så att någon vänlig själ plockar upp dem till honom och han kan börja om igen. Precis innan vi gick in från poolen nu, hade han hittat på en lek med en kille i yngre tonåren som gick ut på att sonen sprang runt poolkanten med en sån där flytkorv man brukar ha på vattengympa och skulle slå den i huvudet på grabben (som snällt ställde upp på denna inte helt ömsesidigt roliga lek). Förövrigt var min lilla son så himla rolig när han sa: Mamma, ingen får ta den här korven. Inte den där killen som är brun! (killen är typ mörk indier). Blir så härligt när små barn säger sånt, som är helt sant, men ändå inte helt ok av någon anledning som inte går att förklara.

När jag är på semester märks det plötsligt hur lik jag är min mamma. Hon har alltid kökstjänst. Lägger ner halva sin semester, lätt, på att planera och laga mat till allt och alla. Vi andra säger jämt att hon inte behöver det, men tycker ju samtidigt att det är grymt skönt att slippa laga all mat själv. Är ju som att komma till ett lyxigt all-inclusive, utan att stå i långa buffé-köer.

Nu är jag den personen. Det är dels lite läskigt att inse att jag nu är den som är så pass gammal, som har mina barn att ta hand om, plus tre tonåringar som absolut inte själva kommer ställa sig i köket och göra något annat än en macka. Att jag inte är barnet, utan den vuxne, föräldern.

Dels är det rätt ledsamt att mat får ta så stor plats och tid. Att komma på något som alla kräsna i min omgivning kan tänkas äta, som inte är svindyrt, som ens finns i butikerna i Spanien, som går att laga utan den uppsjö av kryddor och tillbehör som man har hemma. Att sedan lyckas matcha lunchen/middagen med allas olika dygsrytm är ju helt omöjligt. Om vi bara tar idag: Jag och min svägerska åt frukost vid halv 10, bonusdotter vid halv 11, hennes kusiner (två tonårskillar) åt varsin halva croissant vid halv 12. Vid halv 1 börjar jag bli hungrig. Jag lagar en god sallad, som jag inser att grabbarna inte kommer äta (tack att min fina bonusdotter har lärt sig uppskatta min salladskonst). Jag kokar därför pasta och steker några korvar till dem (och till min son). Vid halv 2 ska vi äta. Jag, svägerskan, bonusdottern äter min lunch, sambon har somnat tillsammans med lilla dottern och äter inte alls, ena tonårsgrabben är inte hungrig, den andra äter lite pasta men tycker att korven verkar läskig.

Vid 4 vaknar sambon och äter upp resterna av lunchen. Vid 5 blir den icke-korv-ätande-tonåringen hungrig och tar nån nudelsoppa han hittat på macken tidigare idag. Och efter det en macka. Den andra tonårsgrabben har typ inte ätit någonting på hela dagen. Om typ en timma ska vi äta middag (som jag har planerat, inhandlat och ska laga). Vilka kommer vara hungriga? Kommer det vara ätbart? Kommer hälften få slängas? Jag måste inse att detta är ett omöjligt projekt, som ingen har bett mig ro iland, och som jag bara kommer bli arg på. Bli inte din mamma, lägg inte hela semestern på att agera restaurang, hur många pluspoäng du än får. Och tack mamma, för alla lyxiga semesterar med dig, där jag knappt tömt diskmaskinen själv (för det gör istället pappa).