Pennvässare återfunnen!

Och då inte i sonens mage, tack gode Gud! Den hade satt sig i en handduk och hängde i badrummet. Långsökt... Kommer nog vara lite nogrannare med vad han får leka med i framtiden, denna oro var rätt jobbig faktiskt.

Jag fick lite mamma-skuld igår. Jag hade ett par i familjerådgivning som hade med sig sin dotter som är lika gammal som min son. Hon kunde krypa, ställa sig upp själv när hon höll i bordet och liknande. Jag bryr mig inte så mycket om när han kan göra saker, han kommer ju lära sig allt så småningom (det är få tonåringar som inte kan gå). Det jag känner är att jag kanske inte stimulerar honom tillräckligt. Att jag har lutat mig tillbaka och njuter av att han sover tre-fyra timmar om dagen, leker själv, springer runt överlycklig i sin gåstol = jag behöver inte roa honom men han är lycklig ändå. Borde jag göra mer? Försöka träna på att gå/krypa mer? Vara på öppna förskolan (blää) eller nåt annat sånt? Han är ju på Minisats flera gånger i veckan, och jag vill se det som att vara på Öppna förskolan - massvis med barn, nya och roliga leksaker, andra människor som är med honom.

Men i alla fall; känner att jag kanske ska göra mer saker med honom, samtidigt som jag faktiskt inte vet vad. Några tips?

Är så kär i min son att det gör ont i kroppen. Undrar om han fattar det? När han skrattar med hela kroppen mest hela tiden, vill jag visa för honom att han gör mig så lycklig, men jag undrar om det går att ge tillbaka lika mycket som han ger mig? Kan jag visa för honom lika mycket lycka som han visar mig? Barn är ju helt fantastiska, är de mätta och utsövda - då är livet fantastiskt! Då kan man skratta, tjoa, prata, leka, njuta, gosa och vara så otroligt ljuvlig. Vad är det som händer genom livet som gör att detta försvinner? För det försvinner, i alla fall för mig. Jag är inte totalt lycklig bara för att jag är mätt och utsövd! Det krävs mycket mycket mer.

Ska nu vara borta från familjen i två dagar, endast sova hemma. Känns ok, lite kul att hitta på saker. Imorgon är det skola, träning och sedan träffa en vän hela kvällen. På lördag är det en heldag med min syster (gav henne det i födelsedagspresent). Vi ska träna, äta lunch, gå på bio och gå ut och äta på Grill (har inte varit där sedan det byggdes upp efter branden). Jag har en bra sambo som utan snack tar markservicen och enbart tycker at det är bra att jag hittar på saker som jag mår bra av.

Jag märker att jag är känslig när min bonusdotter inte är på bra humör. Om hon knappt säger hej när man kommer hem, inte ler mot plutten när han skrattar mot henne, inte pratar vid middagen och hela tiden hävdar att det "inte är något", då blir jag verkligen påverkad! Jag blir på dåligt humör själv, tystnar, surnar till. Inser att detta är att ha en tonåring, att jag måste vänja mig. Och att även hon har rätt att vara på dåligt humör, det kan ju jag vara. Men när man bor med någon som man inte vågar vara helt rak mot så blir det lite bökigt. Jag måste bli modigare, antingen säga ifrån eller acceptera. Gå inte med och bidra till den knepiga stämningen!