Åtta liv

Jag hade min tjejmiddag i fredags. Hur trevligt som helst! Jag har fina vänner, som alla är generösa, roliga, sociala och väldigt hjälpsamma när jag inte alls var så klar med maten som jag hade tänkt. Stort tack till er alla!

Men det spännande är att vi, småbarnsföräldrar som vi är, sitter och pratar om våra barn, när vi äntligen är barnfria! Allt från sovrutiner, amning, mat, ålder, vanor med mera. Till slut ändrade vi helt riktning och spelade spelet Tjejmiddag, som blev hysteriskt roligt. Tack tomten för det spelet.

Min sambo är jätteless på livet. Tycker att det är skittrist, värdelöst, meningslöst, att han är skit, att jag borde leva med någon annan, att allt kommer att gå åt helvete och han är jättestressad över jobb och pengar. Allt detta gör att hemmasituationen blir i det närmaste olidlig. Jag kan inte riktigt beskriva hur det är att leva med någon som helst inte vill leva. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är en boktitel som stämmer på min sambo.

Vi har idag, återigen, planerat för vår eventuella separation. Återigen sagt att detta inte funkar, att vi båda mår för dåligt i denna situation. Jag för att han är så deprimerad/missnöjd/olycklig/känner sådant självförakt, han för att han vet att han skadar mig och hela vår familj. Jag har återigen tittat ner i den avgrund som det innebär att bli ensam. Jag märker att jag håller igen något otroligt. Att inom mig skakar jag, jag pyser och bubblar, och jag vet inte vad som kommer att hända den dag väggarna rämnar.

Jag har idag funderat på vad som är vad. Vad är min sorg över att förlora min livspartner och vad är sorgen över att inte leva som konvetionen föreskriver? Att leva som ensamstående, att inte ha klarat av att hålla ihop med mitt barns pappa. Allt blir en jäkla soppa och jag vet till slut inte vilket som är värst, eller bäst. Jag vill också så gärna tro att saker kanske blir bättre med lite tid, lite perspektiv. När jag jämför (ja, jag vet, jag jämför alltid..) med andra så har jag det på många sätt bra. Men den här jävla (ja, det är verkligen jävla) depressionen, den äter upp oss. Jag vet inte om varken tid eller tålamod rår bot på den. Och det gör mig förtvivlad. Som att min älskade fått cancer och är på väg bort från mig, men vi vill inte det, men det går inte att stoppa.

Vad är vanliga problem i en relation? Hur mycket ska man tvivla på den andra, hur många gånger per dag/vecka/månad/år kan man tänka att "Detta kommer aldrig att gå"? Hur många gånger ska man oroa sig för att ens barn kommer bli skilsmässobarn, att jag inte fattar hur jag ska kunna leva med någon annan, att min bonusdotter kommer bli fullkomligt förtvivlad, att detta ska vara min nya livsberättelse. Att historien om mitt liv kommer att innehålla psykisk sjukdom, massor med tårar, ett fantastiskt barn, antidepressiva tabletter, sömnlösa nätter, fullkomlig övertygelse om både himmel och helvete och till slut - en separation. Ännu en.

På min tjejmiddag var vi åtta kvinnor som alla har barn, och alla lever med barnens pappor. Jag sitter och ser alla och tänker att de har ju fått ihop det. De har ju fungerande relationer. Egentligen vet jag att detta är en lögn. Jag vet att en av dem suttit och gråtit en hel kväll dagen innan middagen över sin partner, en av dem har en alkoholiserad man, en har en man som inte ens bor i stan utan väljer ett liv i en stad långt bort, en har varit långvarit otrogen mot sin man i ett par omgångar, en sitter just där och då och längtar efter en annan mans famn. Detta är ett tvärsnitt av samhället. Ett tvärsnitt av kvinnor i 30-års åldern. Som allihop, unisont, ser ut som att allt är bra. Att allt är som det ska vara. Och det kanske det är också. Det kanske är jag som är cynisk, kräsen och orimligt krävande. Men om jag inte vill ha det så då? Om jag inte vill sitta på en middag och känna det som att jag ljuger när jag ler?

Nu ska jag hålla ihop nån timma till. Äta middag, prata om jobbet, leka med min son. Sen kanske jag kan få fly in i TV:n, godiset, sömnen.