Att vara närvarande i dagen

Just nu sitter jag på ett café i Vasastan. Jag har suttit här med datorn i knät, tekoppen inom räckhåll, och jobbat. Skriver utredningar för mitt gamla jobb, ett rätt trevligt uppdrag som jag kan göra lite när som helst, vilket passar mig utmärkt. Jag har lämnat sonen med sin pappa hemma, efter en mysig för middag tillsammans (sonen och jag alltså, pappan jobbade). Jag ska nog snart gå och träna.

Men jag hade en skitdag i måndags, en riktigt dålig dag. Uppladdningen var väl på söndagen, när jag och sambon blev rejält osams, han kallade mig en del fula saker som han bett om ursäkt för, jag blev rätt kall och oberörd och spenderade kvällen på ett café med sonen och åt middag hos föräldrarna. Jag hoppades på att vi skulle ha ett bättre samtal på kvällen när vi möttes hemma, men icke. Så vi lade oss osams, och det är ingen bra början på en ny dag. Jag hade bestämt mig för att ta en promenad med plutten, att han skulle somna och sova så där tjusigt länge som han brukar, jag skulle jobba under tiden, sen skulle vi åka och träna efteråt. För att sedan komma hem och avslösas av pappan eftersom jag hade familjesamtal på eftermiddagen. Det började bra. solen sken, han somnade i vagnen. Jag gick nöjd in på mitt utvalda café, och laddade upp datorn, alla papper, en tekopp och gott humör. Hann skriva en rad, bokstavligt talat, då vaknar han. Jättepigg och på gott humör efter typ 15 minuters sömn. Vi lekte lite med datorn och jag bestämde mig för att ge upp och åka och träna med honom istället.

Väl på gymet lämnar jag in honom, han glad, jag lite trött och missnöjd över utvecklingen. Efter 25 minuter ropar de på mig i högtalarna - sonen är otröstlig. Han är knallröd och har gråtit så tårarna sprutar. Jag ger upp direkt, åker hem. Han somna i bilen och när jag kommer hem så lägger jag över honom i vagnen för att sova vidare. Skrik och gråt igen, men somnar om till slut. Jag skottar fram vår altan för att kunna ställa honom där. Går in, städerskan håller på för fullt, stänger in mig i sovrummet för att jobba. Hinner ca en halvtimme innan han vaknar igen. Dags för lunch. Han är missnöjd, dammsugaren låter och han börjar gråta. Och gråter och gråter, tills jag måste säga åt städerskan att stänga av maskinskrället. Matningen tar en timme och jag börjar komma i tidsnöd. Till slut kommer hans pappa och jag langar osentimentalt över vår son till honom, kastar i mig min mat, rycker åt mig min väska och åker. Var skönt att jobba, tänka på något annat!

Så, vad är lärdomen? Jo, gör inte en massa saker på samma gång när du ska vara med ditt barn. Var närvarande, njut av stunden. Boka inte in ett späckat schema som bygger på att ditt barn sover och äter exakt när du själv vill - det kommer inte att hända. Och jobba inte när du ska vara föräldraledig. Om du ska vara med ditt barn - var det. Om du ska jobba - gör det. Så igår, tisdag, jobbade jag inte alls, och hade en toppendag med min son. Idag hade jag en bra förmiddag med sonen och en bra eftermiddag när jag jobbade - själv! Att man ska behöva göra detta misstag flera gånger för att budskapet ska gå in, pinsamt!