Mitt nya jobb

Igår var det premiär för mig som Familjerådgivare i den nya kommunen. Oj, så roligt!! Så vansinnigt roligt jobb! Dagen bara försvann. Lokalen vi håller till i var inte iordning, trots löften om att att det bara var att köra igång 1/1. Men min kollega, som hade samtal tidigare på dagen, hade sprungit som en skållad råtta och fixat, städat, lyckats låsa in sig, fixat låset, köpt kaffe, batterier, glödlampor och annat som behövs för att få till bra samtal. Som tur är så är vi lika petiga båda två med att ett samtalsrum kan man inte slarva med! Ett samtalsrum ska vara varmt, ombonat, tryggt, funktionellt, skönt att sitta i och så vidare. Vi har lyckats, jag tror att det kommer bli jättefint när det är klart.

Det härliga var att jag inte var ett dugg nervös, inte ett dugg. Jag körde på, och känner mig nöjd med mig själv, känner mig duktig. Jag har ju fått höra av tidigare patienter att jag är en jätteduktig terapeut, och just igår kunde jag nog känna det. Kom hem och var på gott humör, full av energi. Är det så här ni andra känner under och efter jobbet? Jag har ju alltid sagt att jag inte gillar att jobba, men ska nu erkänna att det KAN ju bero på att jag haft fel jobb, för tråkiga jobb. Och att jag nu är på rätt ställe och jobbar med rätt sak. Hoppas hoppas! Det är nämnligen väldigt opraktiskt att inte vilja jobba. Jag längtar redan efter nästa samtal, som är redan om 5 dagar.

Hemma är det så där. Sambon säger att han verkligen känner sig deprimerad, att han inte vill något, inget är roligt. Han är inte direkt arg, som han kan vara i dessa lägen, utan mer uppgiven och nedstämd. Han tycker att vårat liv är tråkigt, att mina förslag om vad vi ska lägga vår tid på är tråkiga, men har inga egna förslag (eftersom han inte vill någonting). Jag blir provocerad och säger att "har du inga egna förslag, utan vill hänga på mig i mitt liv, då kan du inte konstant kritisera mig för vad jag vill göra". Han förstår det, men känner väl det han känner och orkar inte dölja det hela tiden.

Inatt sov jag inte med min plutt, utan hans pappa gjorde det. Jag har alltså inte ammat på hela natten och grabbarna fick försöka lösa det. Vi ska nu försöka få honom att inte amma alls. Mina bröst börjar bli lite tunga nu efter att inte ha använts sedan igår natt. Jag kommer troligtvis behöva mjölka ur lite under dagen för att det inte ska göra för ont, men sakta men säkert kommer ju mjölken att sina. Jag märker att jag vill hålla fast vid att ha mjölk kvar. Vet inte om jag är helt redo att bli av med möjligheten att amma. Men samtidigt vet jag att det är dags. Han behöver ingen mat på natten, vi behöver båda sova. Tiden är mogen. Men är jag det? Jag sov i dotterns säng med stängd dörr och sömntablett i kroppen för att slippa höra pluttens skrik. Sov som en stock till klockan 3, men sen vaknade jag två gånger i timmen, som vanligt, fram till klockan 8 när jag gick upp. Enligt sambon hade natten gått rätt bra trots allt. De hade hittat sitt sätt, och plutten sov hela natten i sin egen säng (även detta något nytt, sängen har stått helt oanvänd i 7 månader). En ny fas i hans, våra, liv. Och jag kommer aldrig få se min lilla älskling amma av mig igen. Usch, orkar knappt tänka på det, är faktiskt riktigt ledsamt. Tiden går för fort, och jag säger det igen: Jag vill inte att han ska bli äldre!