Jag sover inte på nätterna. Det tar cirka två timmar att somna och sedan vaknar jag flera gånger i timmen resten av natten, och kan även ligga vaken långa stunder. Är konstigt nog inte så trött på dagarna, men nätterna är så otroligt långa. Och stressande så klart. Sov tre nätter med sömntabletter, men blir nästan ännu tröttare av dem dagen efter, så det känns inte bra att ta dem. Jag tror ju att allt i min kropp är psykosomatiskt, så även detta. Men jag vet faktiskt inte vad detta beror på. Kan inte påstå att jag grubblar över något särskilt, känner mig inte särskilt stressad eller uppjagad. Har haft dålig sömn i många år nu. Alla tips som står typ i Amelia är för mig skrattretande. Har inte sovit en hel natt utan minst ett par uppvaknanden på... jaa, 6-7 år kanske. Så att få barn och amma på nätterna var ingen utmaning eller omställning för mig.
Jag och sambon har haft ett par dagar med gräl och försoning igen. Dessa dagar kommer alltför ofta, men resulterar också i att mycket viktigt blir sagt. Kommer det en dag när faktiskt allt viktigt är sagt och man inte behöver gräla först? Han vill att jag ska släppa lite på alla mina åsikter, önskemål och krav. Att vara mer lyhörd för att även han tycker och vill saker ibland (vilket märkligt nog kan gå mig helt förbi). Jag vill och tycker ju alltid något, och glömmer att min partner kanske faktiskt har någon annan åsikt. Utgår ifrån att vill man något, så säger man väl det. Och säger man inget så vill man väl inget (tillräckligt mycket i alla fall). Så är det tydligen inte. Man kan strunta i att säga något för att man inte orkar bli nobbad av mig, inte orkar tjafsa med mig och inte orkar strida för sin sak. Tror att alla som känner mig kan hålla med min sambo om detta. Och i ärlighetens namn så märker jag det inte ens. Jag vet inte ens om när jag kör över folk. Jag behöver, och förväntar mig, att människor säger vad de vill, och då vill jag tro att jag brukar vara intresserad av att möta upp detta. Men jag kanske tror för mycket om mig själv? Är öppen för kommentarer!
Igår fyllde mamma år, säger inga siffror. Jag och sambon bjöd ut henne och pappa på middag (restaurang 1900, riktigt trevligt). Sen hade jag bakat Budapeststubbe som vi fikade på här hemma och gav paket. Hon fick två biljetter till Malena Ernman sing-a-long och hon blev så otroligt glad (som en 6-åring som just fått Playstation 3) och det känns så klart jättekul, att vi gav något hon verkligen ville ha!
Imorgon är sista lediga dagen för min sambo, vilket han nog inte är så ledsen för, han gillar ju att jobba. Tre veckors gemensam ledighet är nu över, och det gick väldigt fort. Vi har inte gjort ett skit. Ärligt talat, inte ett skit. Dagarna har bara försvunnit, flutit in i varandra. Jag är ju egentligen för rastlös för ett sådant leverne under för lång tid. Men med bebis blir det ju något annat. Men visst skulle jag velat använda tiden "bättre". Men så är det alltid med mig - maximera allt.
Nej, nu ska jag lägga mig, klockan är över 11 på kvällen och min natt är som sagt lång. Mina pojkar sover sedan länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller med om att nätterna kan väldigt långa ibland. Jag har också haft en lång natt i natt. SKulle sova hos VIlle men det länade sig itne. Var mer vaken där , än hos Olle. Så går det när man försöker ändra sina nattrutiner. =)
Det är en jättebra egenskapa att vara duktigt på att uttrycka sin åsikt Lisa. ALla som känner dig vet att dig behöver man inte gå omkring och undra vad du tycker. Du är tydlig och enkel att läsa...eller man behöver inte läsa dig för du säger vad du känner, vill och tycker. Tyvärr har de flesta andra människor inte den egenskapen lika tydligt som du. Men de vet du redan. Du kan vara och är ödmjuk mot andra i din omgivning...du är en bra terapeut och en bra lyssnare. MEn kan de vara så att det är som svårast att vara ödmjuk för de som står oss närmast? De som vi älksar mest och högts? För de är också de vi har mest krav och förväntningar på. De som kan såra oss mest och de som kan göra oss mest glada.
Jag brottas själv med att försöka att bli en bättre sambo. Kan vara väldigt tuff i hur jag samtalar till honom. Det handlar för mig om att jag inte "orkar" höja mig när jag är med honom, utan jag blir lite slapp och försöker inte tillräckligt. Han är precis likadan med mig. Om inte värre. =)Jag vet inte hur du om M har det på den fronten. Men om jag var dig så skulle jag defenitivt räkna med att att andra människor kanske bara har hälften (då har jag tagit i) av dina guts när de kommer till att uttrycka känslor och åsikter.
Tänker på dig och er!!!
Sotr kram Sofie
Skicka en kommentar