Dagen utan sötsaker

Jag äter sötsaker varje dag. Inga mängder, men dock. Idag har jag lyckats hålla i mig och endast ätit en "nyttig muffins" (bakar sådana för att ha de dagar jag får för mig att vara nyttig, innehåller banan, russin, filmjölk, kanel och lite sånt. Endast lite olja och råsocker). För mig får det klassas som en dag då jag inte ätit något onyttigt. Men det kommer ju en ny dag imorgon! Ny dag, nya sockermöjligheter!

Pojkarna sover. Sambon hade ångest under dagen och var låg. Inte arg, bara ledsen, gråtfärdig var hans egna ord. Jag har som altid svårt att förstå vad som händer, hur det känns, vad jag kan göra (inget, säger han varje gång). Han vill oftast mest vara ifred, kolla på TV eller sånt, vilket han då får. Jag rensade barnkläder, gullade med världens bästa bebis, stack ut och sprang nu på kvällen (var så himla skönt med luft!) och har tittat på Damernas detektivbyrå på TV. En mycket mysig serie. Känns på nåt sätt bättre att titta på en korpulent kvinna i Botswana och de problem de har där, än att titta på superstylade kvinnor på Wisteria Lane i Desperate Housewifes.

Imorgon ska jag jobba, känns kul, men lite lite nervöst. Är andra samtalet med ett par, och det är alltid lite svårare. Mycket är redan sagt, det kan förväntas lite mer aktion från min sida. Första samtalet är det självkart, och accepterat, att jag inte bidrar så mycket utan mer undersöker. Jag vet att förväntningarna kan vara sådana under alla samtal, men jag tror att jag ställer större krav på mig själv från andra samtalet och framåt. Så det blir halvdag mammaledig och halvdag på jobbet.

När jag idag rensade bland alla barnkläder, och lade stl 56 i en påse, stl 62 i en annan, alla gravidkläder i en låda, bröstvårtskrämen och amningsbehån tillsammans, då kändes allt så avlägset. Att vara gravid, att ha ont i bröstvårtorna, att bära plutten i Babybjörnen, att vara nybliven mamma. Jag är väl fortfarande nybliven mamma (eller hur länge är man det?) men det känns som en livstid sedan han kom in i våra liv. Jag längtar ju efter att vara gravid igen, och få ett barn igen (till och med att föda igen). Men egentligen längtar jag nog efter att få mitt första barn igen. Det blir så klart en annan sak att få ett andra barn. Man har inte samma tid, inte samma ork och absolut inte samma blanka sinne inför att föda och få barn. Jag och sambon pratade om våra planer för fler barn. Vi är ju båda helt inställda på att skaffa fler, men båda erkände igår att det känns tufft när vi grälar så ofta. När vi är sams känns det helt självklart att vi ska skaffa ett barn till. Och lika självklart känns det att vi absolut inte ska det när vi bråkar.

Efter att vi hade pratat om detta drömde jag om att få ett barn till, och att jag inte alls hann med båda. Att mitt första barn kom helt i skymundan (på ett sånt där övertydligt sätt som bara händer i drömmar). Kan tänka mig att alla andragångsmammor tänker och känner detta. Och mer lär det bli, den dag vi faktiskt blir gravida igen.

Ska nu ta hand om tvätten, sedan är det dags för sängen och ännu en lång natt. Ska försöka somna med hjälp av ljudbok som sambon laddat min telefon med. Kan kanske vara skönt att somna till att någon läser för en! Har en vän som några gånger under vår vänskap läst högt för mig (hon är en av de få som faktiskt tycker om att läsa högt, jag tycker att det är jättejobigt, hör inte själv vad jag läser, hänger inte med i boken, blir anfådd och torr i munnen) och varje gång somnade jag som en bebis. Så skönt! Tack B!