Pennvässare

Jag tror att plutten svalt en pennvässare. Jag vågar knappt tänka på det, men jag ser ingen annan förklaring till vart den har tagit vägen. Det känns ju helt overkligt, men har hört diverse skräckhistorier om vad barn kan svälja, och som man sedan måste operera bort. Jag skäms, för det var jag som lät honom leka med den, och alla kritor och pennor som var i den målarförpackning jag tagit med hem för att göra hand- och fotavtryck på honom. Vi har letat överallt men den är spårlöst försvunnen. Plutt har inte gjort några intryck av att ha ont eller så, men vem vet vad som kommer med bajskorven snart?

Vi är alltså hemma igen från Åre. Resan ner var som uppresan, blitvis fridfull och rätt skön och bitvis en kamp mot klockan och ett frenetiskt sjungande av Imse Vimse Spindel för att plutt inte skulle börja skrika för allt vad stämbanden orkar. Han fick bland annat leka med mormors Nicorette:

Jag börjar hamna i stress igen. Vill vara mammaledig, vill jobba lite, vill träna, vill plugga, vill en massa saker och tiden är knapp. Han blir 8 månader på måndag, stor som attan. Jag vill inte missa tid med honom, samtidigt som det övriga livet fortsätter, och det kommer en tid efter mammaledigheten också, och den bäddar jag för just nu. Jag har det oförskämt bra: har en sambo som är hemmacirka halvtid, som låter mig jobba och plugga så mycket jag vill, som ger mig pengar för att jag ska kunna ta ut få föräldradagar, jag har ett jobb som är grymt kul/utvecklande/stimulerande/ger otroligt mycket erfarenhet och sedan ett jobb som ger pengar och som jag kan göra när jag vill på hemmaplan. Jag får gå en kurs som är toppen och som jag hoppas kommer vara en bra kunskap och merit i mitt yrkesliv (och kanske privatliv också...). Jag kan träna varje dag, ta med min bebis till gymet eller får gå när som helst på kvällstid och då är min sambo eller bonusdotter med honom. Jag har egen bil, två barnvagnar, alla kläder har varit gratis, alla hans leksaker likaså, han är frisk (förutom en pennvässare i magen...) och jag ska få ha det så här i ett helt år till! Så jag vill inte klaga över min situation! Tvärtom är jag väldigt tacksam.

Men jag har en personlighet, ett sätt att hamna i stress utan att egentligen behöva vara där. Jag planerar så det fräser i hjärnan, men egentligen finns inget särskilt att planera. Vad jag ska äta till lunch imorgon är klart, vad jag ska ta med mig till skolan, vad jag ska täna, vad vi ska äta ikväll, vad jag ska göra i helgen, vad jag ska ge bonusdottern i födelsedagspresent och så vidare. Oftast handlar stressen om mat och träning. Två lättplanerade saker egentligen, speciellt eftersom jag ju faktiskt helt kan strunta i träningen om jag vill, och därmed slippa planera den. Men så enkelt är ju inte livet som bekant.

Jag har mer att skriva, men nu kom sambon hem och jag ska prata lite med honom. Håll tummarna för att pennvässaren ligger i dammet under soffan eller nåt.