Brinna för sin hobby

Har jag aldrig gjort tror jag. Jag älskar att träna, men den är ju förknippad med en del stress, prestation och att göra det för mycket. Jag och sambon har idag fortsatt våra diskussioner om vad man vill göra med sitt liv och sin fritid. Jag inser att jag är snäv i vad jag tycker att man "ska" göra en ledig lördag. Det är ju mycket träning, promenader, fika, äta, träffa nån. Han frågade om vi kan engagera oss politiskt, vara med i en idrottsförening eller jobba ideellt. Oj, det är svårt för mig att riktigt hitta den motivationen. Jag ser bara en massa möten på kvällar när jag inte orkar som jag ska sitta på med folk jag inte valt och prata om annat än det jag brinner för. Eller vara med på idrottstävlingar för folks ungar och stå vid nummerlappsutdelningen och frysa. Eller att vara med i typ Amnesty och visst delta på en del spännande saker, men mest vara tvungen att gå runt med plakat, fixa namnlistor mot eller för saker och ting. Neeej, skittrist. Vissa saker kan jag tänka mig att göra för att få vara med min sambo, men det finns vissa ramar. Och tyvärr är dessa ramar ganska tydliga och orörliga märker jag. Jag tycker att jag har lite kött på benen. Jag har testat de flesta sporter, varit med i Fältbiologerna, följt med på politiska möten (och varit sambo med en väldigt engagerad anhängare av MUF och allt vad det innebär med att spendera hela helger på nån anläggning för att planera valkampanjen). Jag har länge längtat efter ett sammanhang, en grupp som jag vill träffa, längtar efter och villig att lägga ner en del tid och kraft på. Men jag har aldrig lyckats.

Jag har ju i massvis med år hållit på med musik i alla dess former. Kör, symfoniorkester, olika instrument, solosång, musikteori osv. Men även där är inte glöden tillräckligt stark. Jag tränar inte på mitt instrument så att jag blir bättre, jag tycker inte att det är kul att sitta inne och repa för en konsert med min kör en hel solig lördag i maj, jag tycker det är segt att ta mig till Musikhögskolan för att sjunga upp en sång på en liten minikonsert som ingen egentligen bryr sig om (kanske mina föräldrar, men där tar det nog banne mig slut). Jag har testat att gå danskurs med min förra sambo (men vi hann separera innan den var slut...). Har gått matlagningskurs med samma sambo. Trevligt, men inget vi gjorde om eller egentligen hade nån större nytta av. Jag har gått kvällkurs i spanska - ingen rolig grupp och lärde mig inte säga mer än mitt namn.

Så här kan jag hålla på i all oändlighet känns det som! Det enda som jag verkligen har hittat som jag vill fortsätta med, gör ofta och kan offra en del för, det är träningen. Det tråkiga med det är att då ska folk ha en massa åsikter om det. Hade jag målat tavlor 10 timmar i veckan skulle nog inte en kotte säga något, men träning är laddat, för de flesta och även för mig. Men det är häftigt att göra en Klassiker! Att springa Göteborgsvarvet på en tid som folk blir förvånade över. Att vandra Kungsleden eller dyka i alla världens hav. Det ger mig glädje, det är helt uppenbart. Men samtidigt ger det inte allt. Det ger inte gemenskapen och något att kämpa för tillsammans med någon. Jag och sambon tränar ju mycket ihop, men har helt olika mål med våra pass. Han vill överleva, jag vill prestera och maxa. Jag har ett flertal gånger försökt få med kompisar på diverse saker, alltfrån yogakurser till att boxas ihop eller springa ett lopp tillsammans. Jag får alltid nej. Alltid. Så om jag då inte vill göra allt själv? Vad gör jag då? Då måste jag börja med en sport som innebär strukturerad träning i grupp. Typ en bollsport eller orientering eller nåt. Men gud så trist!

Jag vet inte var jag vill komma med detta resonemang, vill nog endast få det ur mig. Vi spenderade vår middag ikväll med att prata om detta, och kom inte särskilt långt heller. Jag vet bara att jag är helt oestetisk (förutom musiken) så jag kan och vill inte måla, spela teater eller sy egna kläder. Jag är kass på de flesta sporter och jag vill inte vara med i ett politiskt parti. Jag vill inte meka med bilen eller bygga en ny altan och jag vill inte skriva en bok eller odla egna blommor. Jag känner mig så himla trist! Vad 17 vill jag då?! Gnälla går ju, men jag föreslår som sagt begränsade saker. Allt är inom träning, resor, mat eller film i nån form.

Jag ska erkänna att jag längtar efter både en partner och en vän som drar med MIG. Inte att jag alltid måste föreslå saker och sedan driva, driva, driva för att i slutänden få ett "nja, du vet, det passar inte just nu...". Tänk om min sambo kom hem och sa: Nästa år ska vi åka Vasaloppet, nu ska vi träna! Eller att någon ville resa bort med mig, vart som helst. Äh, jag vet inte, jag kanske skulle säga nej? Jag kanske också skulle ha en massa förklaringar till varför det inte passade just nu och inte var möjligt. I alla fall om det är något som inte passar mig alldeles utmärkt. Ska kanske sluta den här monologen nu, jag tror att ni har fattat mitt dilemma och mina funderingar. De går bara runt runt runt. Och jag antar att från juni och framåt så är allt detta löst. Då har jag Pyret, och då kan ju jag drömma om att han tid med nåt jäkla parti, idrottsförening eller Vasalopp...