Krock och gråt

I lördags krockade mina föräldrar med bilen på väg ner till Göteborg. De åkte på E4:an och det var snöfall och halt. En bil bakom dem bromsade inte in som alla andra gjorde (på grund av en anna krock några kilometer framför dem) och körde in i dem bakifrån. På grund av halkan åkte de in i räcket ett par gånger och hamnade sedan tvärs över vägbanan. De mår bra, men bilen är skrot.

Mamma ringde direkt efter att de hade hänt och jag hade svårt att tänka på något annat på hela dagen. Först ville jag bara få tag på mina systrar och berätta. Kändes i och för sig mysigt att det var en så stark känsla, att vi måste samla familjen, och att få dela oron med några som troligtvis kommer bli lika oroliga som jag. Efter att ha erbjudit att hämta dem, lämna en bil eller vad som helst, och de tackat nej till allt och efter en del om och men valt att fortsätta i hyrbil ner till Göteborg, då kom all gråt. Vi hade en bokad eftermiddag, där vi skulle på Sune-musikalen (en kompis till sambons dotter spelar i den, och bonusdottern ville gärna se den). Men sambon ledsnade på att jag var så frånvarande och svår och började fräsa ifrån. Jag blev mycket stött och ledsen och valde att gå en sväng för mig själv innan musikalen drog igång. Väl på plats i salongen började jag gråta. Och jag kunde knappt sluta. Satt till och från hela musikalen och grät. Ville inte visa något för någon, inte ens sambon (som jag ju vid det här laget vad osams med). Men när han kom tillbaka från pausen och hade köpt en bit morotskaka till mig, började jag gråta igen för att han är så snäll, och för att jag inte klarade att ta emot hans framsträckta hand. Och på detta sätt fortsatte dagen.

När vi kom hem på eftermiddagen och jag ringde mina föräldrar igen, började jag storgråta bara av att höra mammas röst. Hon fick trösta MIG och förstod att alla dessa tårar nog var lite kopplade till graviditeten. Hon sa "Lisa, när man är gravid står hjärtat helt öppet. Alla känslor kommer rakt in, och det är i det rummet som kärleken till ditt barn sedan ska vara". Så kan det nog vara, för jag kunde verkligen inte sluta gråta. Fortsatte när sambon försökte prata med mig innan middagen, och när han ville att jag skulle komma ut och äta middag med dem, satte jag mig på toaletten och fortsatte hulka, tills han kom tillbaka och mer eller mindre ledde in mig i köket. Lyckades inte hålla mig gråtfri under middagen heller, utan fortsatte gråta så fort vi pratade om den kvaddade bilen, alla tid min pappa lagt ner på den, hur svårt det kommer bli för dem att få ihop pengar till en lika fin bil igen.

Ni har nog förstått vid det här laget att det blev en hel del tårar denna dag och jag måste erkänna att det nog finns en hel del graviditetshormoner som spökar här. Har nog aldrig gråtit så mycket, länge och många gånger på samma dag någonsin i mitt liv. Tycker att det känns lite töntigt att prata om hormoner, som att jag inte kan kontrollera mig själv. Men jag måste nog erkänna mig besegrad. Det svåra är att alla känslor är ju lika verkliga. Det är ingen skillnad på "vanliga känslor" och "graviditetskänslor". Sorgen lika smärtsam, glädjen lika stark och kärleken till dem jag älskar lika överväldigande och bottenlös. Så detta känsloinferno har sina fram och baksidor, det ska gudarna veta. Jag har ju aldrig varit så kär i någon man någonsin förut som nu, men jag har heller aldrig gråtit över stora och små saker som jag gör nu.

Känn er helt fria att berätta om era egna graviditetsgråtattacker, jag kan behöva höra att jag inte är själv...

Annars är det trött och täppt i näsan som gäller. Men oj så det sparkar nu! Låg i morse med handen på den spända magen och kände säkert 15 sparkar på en kvart eller så. Det känns ju inte om jag inte ligger still och har handen på magen, för det är ju bara som små puffar. Men det är en härlig start på dagen! Blir så glad över att veta att mitt lilla Pyre lever och frodas.

Har idag tränat i 2,5 timmar. Det var länge sedan jag unnade mig, och orkade, köra ett så långt pass. Det var ju vardagsmat för ett halvår sedan, men inte nu mera. Men oj, vad roligt jag tycker att det är!! Hade kunnat fortsätta en timma till om det inte var så att jag behövde äta lunch. Så jag hann både köra ett styrkepass, en halvtimma på motionscykeln och en timma yoga. Kan ju inte göra riktigt alla övningar, men de flesta. Drog sedan med sambon ut på en timmas promenad på Djurgården. Kallt som bara den, men ack så vackert! Jag älskar verkligen vintern. Blir lycklig varje gång jag går ut genom dörren och ser alla vita träd, drar in den friska kalla luften, ser den sjtärnklara himlen. Ja, sommaren kan faktiskt inte mäta sig med det.

Vi har börjat planera sommaren. Känns så klart lite vanskligt, eftersom man inte alls vet när Pyret föds eller hur han/hon mår när förlossning väl är avklarad. Men samtidigt har vi ingen lust att bara vara hemma. Så vi ska åka två veckor till min syster i Italien och vara två veckor i skärgården. Känns bra, och jag är optimistisk (eller naiv) och tänker att allt kommer gå bra, att jag är helt cool med att flyga med en månadsgammal bebis och att amning och allt flyter. Jag har ju hela min familj runt mig, så vad kan hända?

Imorgon är min sista lediga dag efter den här julen. Det känns verkligen vråltrist att börja jobba igen. Inte så mycket för att vara på jobbet, utan för att jag inte får vara hemma (det där lät som en boktitel jag läste om i DN: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"). Lite motsägelsefullt, men ni kanske förstår vad jag menar. Tur att det bara är en tredagarsvecka, det ska man väl klara av. Och jag ska vara superhurtig och åka till Nacka strand och köra ett träningspass mellan kvart i 7 och halv 8 innan jobbet på onsdag. Allt för att få in lite träning när man jobbar sent och är för trött när man kommer hem.

Så där, nu har jag bloggat nästan en timma, under hela Sportens Årskrönika som min sambo så fräckt lämnade mig vid middagsbordet för att få se. Men jag står ut, han kollar aldrig på sport annars. Men klockan är snart 9 på kvällen, så snart får vi gå och lägga oss igen... skönt...zzzzzzz