Så olika man kan uppfatta saker

Det har gått några dagar sedan jag skrev och det kan ibland bero på att det inte händer något alls, eller att det händer för mycket för att jag ska klara/orka strukturera upp det i huvudet. Denna senaste paus beror nog det senare.

Jag har lyckats bli osams med mamma, gapat och skrikit på henne, men även tagit mitt mogna ansvar och skickat ett förlåt-mail. Hon ifrågasatte hur jag ska klara vissa saker som mamma, och då blir jag väldigt ledsen och arg på henne, och sedan är vi igång. Vi är lika intensiva, envisa och ibland svåra på att erkänna vår egen del båda två, så grälen urartar gärna. Men vi blir alltid sams, och fortsätter älska varandra lika mycket som innan. Jag vet att hon inte förstår att hon sårar, att hon säger saker som faktiskt sätter sig rätt in i hjärteroten. Hon menar inget illa alls, och kommer sig därför inte för att be om ursäkt eller så. Men jag är jättebesviken, skriker saker till henne jag inte borde och fattar inte att hon inte fattar att det hon sagt gjorde ont. Att man kan vara så olika, men ändå så lika. Att vi kan förstå och älska varandra så mycket ibland, och ibland är det helt obegripligt att jag umgås med den här människan. Vi har alla våra saker, så är det ju, våra ömma tår, vårat sätt att uttrycka oss. Hon går igång när hon tycker att jag är ett offer. När jag låter drabbad. Jag fattar inte ens att det är det jag låter som, men hon hör det och triggar henne till tusen. Så så här håller vi väl på. Bra om vi båda lär oss att vi inte är helt oskyldiga till det som händer bara, blir så mycket lättare att förlåta och gå vidare då.

Min söta bonusdotter var ledsen i helgen. Vi hittade henne gråtandes i mörkret soffan när vi hade lagt oss. Vi satt alla tre och pratade en timma eller så, och då visade det sig att hon är jätteorolig för att det ska hända Pyret något. Mycket mer orolig än vad vi andra är tror jag. Hon har ju förlorat en lillebror förut (hon minns inte detta direkt, eftersom hon var tre år gammal, men hon har så klart fått höra väldigt mycket om det). Nu är hon som sagt otroligt rädd att något sådant ska hända igen. Jag kan ju inte säga något som egentligen garanterar att det blir bra, förutom att Pyret sparkar mig i magen varje dag och jag känner mig ganska lugn över att det kommer gå vägen (orkar liksom inte ta in att det inte skulle göra det, så jag håller hårt fast vid tron att det kommer gå alldeles utmärkt). Hon kände sig också rädd för att hon kommer utanför vår lilla familj, eftersom hon bara är med oss på halvtid, inte varje vecka. Hon vill vara med i 180, vill vara med Pyret jämt, vill vara med och kolla barnvagn, bestämma skötbord, köpa kläder, bära i bärsele och allt annat som hör bebisen till. Jag har nog inte riktigt förstått att hon längtar så vansinnigt mycket och att hon verkligen ser detta som något väldigt positivt. Men som hon säger "jag har längtat efter syskon hela mitt liv". Och nu ska det komma. Så nära men ändå så långt bort. Lilla gumman, Pyret kan inte få en finare syster!

På jobbet rullar det på måste jag säga. Är ju trött och ryggen värker, men förutom det går det bra. Skriver utredningar som aldrig förr. Har fått in en snabb teknik, så jag river av de andra handläggarnas utredningar på nolltid. Känns ju skönt, och lite kaxigt på nåt sätt. Härligt att få tre nya utredningar att skriva på torsdag lunch, och sen vara klar med allihop ett dygn senare. Ska gladeligen briljera nästa vecka när jag ber om ytterligare några att skriva.