Det är inte en ny mage bara för att den är stor och rund och sparkar, utan för att jag efter 10 år tillsammans, nu fått ta bort min navelpiercing! Igår kväll gav jag upp. Huden runt piercingen började bli röd och den gick inte att röra så bra, plus att kläderna börjar fastna och dra i den. Jag kommer så klart inte kunna använda det hålet igen, och jag har svårt att tro att jag vid snart 30 års ålder kommer göra ett nytt sånt hål (och det gör väldigt ont också!). Så nu är det över, min mage ser ut som ett nykläckt foster, helt kal! Jag förstår att alla andras magar ser likadana ut, men för mig, som inte har sett min mage på detta sätt sedan 19 års ålder, är det väldigt ovant. Hoppas att ärret blir snyggt och att hålet växer igen ordentligt bara. Så nu är det bara en piercing kvar (tungan) och den får banne mig sitta kvar ett tag till! En sådan här tragedi per år, det får räcka!
Förra fredagen hade jag en väldigt intressant dag. Jag hade jobbat in mina timmar på jobbet och unnade mig därför att vara helledig denna dag. Jag hade en tid hos naprapaten vid 10, skulle ha en kompis på lunch vid halv 1, skulle på pedikyr och ansiktsbehandling kl 15 i stan och efter det skulle jag träna med sambon. Låter kanske mycket, men för mig var det ett hellugnt upplägg, och jag hade redan tagit bort ett par saker som jag först hade planerat in. Men det sprack ju så klart. Fick stressa iväg från den trevliga lunchen, kom nästan 10 minuter för sent till mina behandlingar (som jag längtat så mycket efter) och fick sedan bokstavligt talat springa till gymet och där missade vi ändå det passet vi skulle gå på för att vi kom efter att biljetterna hade släppts. Då höll jag på att börja gråta. Denna dag, som jag längtat efter och planerat så väl för att det INTE skulle bli stressigt, den blev bara en språngmarch mellan varje aktivitet. Jag kände mig så ledsen över att jag ofta hamnar i detta men ändå inte lär mig. Ledsen över att det i denna stad ska ta sån tid att ta sig från punkt A till punkt B att man måste planera med en jäkla marginal. Vi fick en bra träning och kväll ändå, men vi unnade oss att köpa hem mat, för vi insåg att idag är inte dagen då vi ska försöka oss på nåt kreativt i köket, och vara under tidspress för att vi är hungriga.
Så igår, fredagen denna vecka, gjorde jag ett annat upplägg. Hann jobba flera timmar på förmiddagen, hann klart precis med allt jag skulle göra, och sedan åkte jag och samma kompis till Ulriksdal och åt god lunch och drack stora koppar te, innan hon körde mig tillbaka till min träning med Personlig tränare för min rygg och axlar, (tro mig, sånt har jag inte råd med bara för att bli snygg!). Jag såg till att vi åkte i god tid från Ulriksdal för att jag inte skulle behöva rusa in med andan i halsen till träningen (speciellt inte eftersom just denna träning kostade 500 kr!). Det blev alldeles utmärkt eftermiddag och kväll. En god middag och en bra film (Revolutionary Road, kan rekommenderas, har nog inte kommit till Sverige än dock). Idag har jag varit och tränat igen, testade step up och det gick bättre än förväntat. De plötsligt stora brösten guppade inte alltför obehagligt och magen kändes inte i vägen.
Men jag ska säga att det PT-pass som jag gjorde, alltså att hon lade upp ett "du som är gravid och har ont i axlar och rygg-pass" kändes svårt. Svårt för att det är så lätt. Plötsligt slog det mig hur orörlig och begränsad jag kommer att bli. Än så länge kan jag göra det mesta, tränar mycket och kan röra mig rätt bra. Visst har jag förändrat träningen en hel del, inget snack om det, men inte så att det blir ett problem för mig. Men det passet hon lade upp, som jag tror är bra på alla sätt och vis, kändes som ett mespass. Jag kallade det för det när min sambo frågade, och nu kommer det heta det, mespasset. Jag är van vid annan styrketräning, det kan jag ju säga... Jag tycker att jag har klarat rätt bra att dra ner från 10 timmar på gymmet, 8 mil på cykeln ute, ca 5 mil promenad varje vecka, till 5-7 timmar på gymet, 0 timmar på cykel och 1-2 mil i veckan. Men nån gräns finns det nog... Måste bli bra mycket mer otymplig för att jag ska palla att dra ner ännu mer. Men personliga tränare (kan man säga "min" när jag har haft henne en gång och kommer ha henne nästa gång efter förlossning?) berättade att när hon fick sitt första barn var det bara en sak som gjorde att hon somnade, och det var att sätta på aerobic-musik och gunga henne rätt snabbt i famnen. Det var den rörelse och det ljud hon var van i från magen, då denna kvinna körde aerobicklasser till 8:e månaden. Rätt komiskt måste jag säga. Ett aerobic-barn. Blir Pyret ett spinning och vattengympa-barn?
Vi har efter lite om och men bokat att vi ska till min syster i Italien två veckor i sommar. Så nu planerar jag att Pyret ska födas mitt på sitt datum eller kanske en vecka för tidigt. Inga två veckor över tiden tack! Vi ska åka när Pyret är 4 veckor (om han/hon behagar att komma i tid) och eftersom hela min familj är där, varav mina systrar har egna barn och min mamma är barnmorska, så känner jag mig inte så orolig. Bonusdottern ska följa med och när vi förklarade att det inte finns så mycket att göra, man slappar mycket och läser böcker, så tittade hon rätt förvånat på oss och sa "Men jag ska vara med Pyret"! Jag hoppas att hon vet hur (icke)rolig en enmånadsbebis är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar