Vad är det för fel på folk?

Jag måste bara berätta om den absurda diskussion/gräl jag haft med min arbetsgivare (alltså uthyrningsföretaget, som jag slutar på imorgon). Han mailade mig och bad mig fylla i min begäran om uppsägning. Visst, inga problem alls. Men han vill att jag ska fylla i den så att jag säger upp mig till den 30/1 istället för till den 31/1, som jag har sagt att jag vill säga upp mig till (eftersom mitt nya vik på mitt jobb börjar den 1/2). Inte nog med det, han vill sedan att jag ska betala tillbaka en dags lön till honom, eftersom han vill att jag ska säga upp mig en dag tidigare. Eftersom den 31/1 är en lördag, framstår ju detta som helt absurt. Jag har ju jobbat min heltid denna vecka, oavsett om jag säger upp mig till den 30 eller 31/1. Men han hävdar att så inte är fallet, utan att jag är återbetalningsskyldig, för en dag jag redan jobbat och för en dag som jag inte själv vill säga upp mig. Jag sa att jag har sagt till honom i tre veckors tid att jag säger upp mig till den 31/1, varför skulle jag ändra det? Jo, för den kommunen jag har vait uthyrd till har bara skrivit avtal med uthyrningsfirman till den 30/1. Jag förklarade att det kan ju knappast jag stå ekonomiskt ansvarig för. Vad firman och kommunen kommer överens om är ju deras sak, absolut inte min, då jag har min anställning på firman. Han säger att jag krånglar, började "hota" med att då säger de minsann upp mig (då jag upplyste honom om att han nog inte kan säga upp mig med två dagars varsel och jag har liksom redan sagt upp mig så det är nog försent för honom att göra något åt det). Han blev skitarg, sa att jag då måste komma in till deras kontor och vika broschyrer lördag den 31/1 i 8 timmar för att få min heltidslön. Jag sa återigen att jag redan jobbat min heltid under januari, så ska jag jobba på deras kontor en lördag blir det 8 timmars övertid som de får betala. Han är verkligen jättearg på mig, tycker att jag är väldigt jobbig och svår och skrev ett mail till mig med versaler (vilket jag tolkar som att han skriker åt mig). Detta hände onsdag lunch och hela eftermiddagen satt jag som på nålar, ringde min pappa för stöd och kunde knappt koncentrera mig. Ni som känner mig vet att jag inte är så rädd för att driva min fråga och slåss på de sätt som behövs. Men fan vad jobbigt det är när det händer! Speciellt med en arbetsgivare! Jag blir så himla nervös, rädd och känner att han har all makt och jag ingen. Även om jag vet att jag har helt rätt, han har inget att säga till om egentligen osv. Men eftersom han är chef på det där bygget, så känner jag mig väldigt osäker på vad han kan ta sig till. Jag kan inte hota med något alls, förutom att vägra skriva under på att jag säger upp mig till den 30/1, vilket jag också gjort (har faxat iväg min uppsägning till den 31/1). Han har inte hört av sig under torsdagen och idag, och jag vet inte om det är något bra eller dåligt. Är ju rädd att han sitter hemma och smider planer mot mig. Tar jag i? Kanske, men jag blir verkligen vrålnojig!

I bilen hem i onsdags ringde jag min sambo för att berätta allt som hänt och hur ledsen jag var och så. Jag sa "varför hamnar jag i sånt här hela tiden? Är jag så fruktansvärt svår att samarbeta med?". Jag kan se genom åren att jag drivit kamper som nog inte var värda att driva, med tanke på de konsekvenser som ju alltid jag som anställd får ta. Men just denna gång vet i 17 om jag är så himla skyldig till att vara ett problem. Han beskrev mig som krånglig. Är jag krånglig för att jag inte vill ändra min uppsägning och vara arbetslös en dag, och sedan betala tillbaka pengar för en dag har redan har jobbat? Eller för att jag inte gratis vill sitta och vika broschyrer till dem en hel lördag? Varför hamnar sånt här i mitt knä? Jag längtar efter en omgivning som kan ta på sig sin egen del av ett gräl/missförstånd/misslyckande. Är så ärligt talat jävla trött på arbetsgivare som kan bete sig som skit, men sedan helt lägga ansvaret i arbetstagarens knä och helt och hållet komma undan med det. Jag satt i bilen och storgrät till slut. Kände och känner det som att jag inte kan vara anställd. Vill ju inte vara egen företagare heller, men efter sådana här händelser vet jag inte. Inget känns riktigt möjligt. Har nog aldrig längtat så efter min föräldraledighet... Men jag trivs på min nuvarande arbetsplats, det måste jag verkligen säga. De har varit schyssta, och jag ska göra mitt yttersta för att det ska fortsätta vara så!

Inatt drömde jag väldigt mycket, en lång natt. Men jag sov gott, så det är inte ett dugg synd om mig eller så. Men jag minns tyvärr bara delar av en dröm och det var att jag hade något i ögat. Jag satt och klia och petade. Till slut kollade jag i spegeln och drog ner nedre delen av huden runt ögat och där satt som en liten vit mask som jag klämde ut. Då märkte jag att jag hade konstiga saker på kroppen. Bland annat som en blomkålsblomma, stor som en femkrona, på framsidan av axeln. När min kompis klämde på den kom det ut mer sånt där vitt men också som en stor, rutten och svart mask som låg inbäddad i det där utslaget. Det var verkligen så vansinnigt äckligt som det låter och jag blev jätterädd! Kan inte bestämma mig för om det handlar om att jag vill bli av med något "ruttet i mig" (kan ju vara en känsla, tanke eller vad som helst) eller om jag avslöjat något skrämmande/obehagligt eller så. Eller det finns kanske fler alternativ?

Jag älskar i alla fall min mage! Efter att jag tog bort piercingen måste jag säga att min mage liksom ser ut som ett foster (eftersom den är "naken") vilket gör att det känns som att jag är närmare Pyret. Sen känns Pyret bara mer och mer. Tydliga sparkar, klämmer ut sin kropp åt något håll i magen eller får en hög puls. Det är faktiskt väldigt mysigt att vara gravid, det måste jag säga. Och jag unnar mig ibland (IBLAND) att lägga handen/armen på eller över magen när jag står upp eller sitter på möten, och då känner jag mig plötsligt ännu mer gravid. Och det känns bra at lägga den där beskyddande handen över magen. Ser fint ut tycker jag. Sen gillar jag att mina klienter börjar kommentera att jag blir större och själva frågar när det är leveransdags.

En konstig man i lunchrummet sa häromdagen när jag hade på mig min BEBIS-tröja, "tror du inte att vi förstår att det är en bebis?". Jag lyckades hitta orden och sa "Det står inte där för er skull, utan för min, för att jag tycker att det är mysigt". Kändes bra att stå upp för mig och Pyret, för vår egna lilla grej (om man nu kan påstå att Pyret varit med och valt min BEBIS-tröja).

Våra grannar över oss har fått en bebis, för en vecka sedan. De kom hem från BB i söndags. De har, precis som vi, haft svårt att bli med barn. De har behövt gå den ännu längre vägen med provrörsbefruktning och har även upplevt missfall. Av någon anledning kändes det bra att det fanns fler än vi som hade det svårt, som fått kämpa lite och som inte heller kände sig helt trygga med att det går vägen. Men igår när jag erkände för min sambo att det känns jobbigt att de fått en bebis, och jag började gråta av de orden, så insåg jag att det känns jobbigt att det gått bra för dem, för då kommer jag vara ensam igen om det går dåligt för oss. Det kanske låter helt sjukt och jag förväntar mig inte att alla ska förstå detta. Men jag har varit så himla själv med att inte kunna bli gravid, att få missfall och allt sånt. Att grannarna hade det likadant var en tröst för mig. Nu är den trösten förbi och de har kommit hela vägen. Det har inte vi än, och det är fortfarande mycket som kan gå fel. Jag tänker faktiskt inte att saker kommer gå fel så särskilt ofta, men när det nu har gått bra för dem, då plötsligt blir det så tydligt att jag inte är i mål än. Men jag lovar att skärpa till mig, gå förbi Lindex idag och köpa en liten tröja och gå upp och gratta. För jag är också väldigt glad för att Pyret får en granne i samma ålder och jag får någon att promenera på mammaledigheten med. Så jag är glad, också.

Nu ska jag gå ut och gå innan det är dags för lunch med en vän!