Funderingar en söndag

Jag och min sambo sitter med många gemensamma funderingar. Vi pratar ofta om dem, men kommer nog egentligen ingenstans. Ibland kan jag nästan bli helt knäpp av alla grubblerier som bara snurrar och inte ger mig så många svar, endast fler frågor. Vi pratar mycket om vad man vill med livet, vad som gör en lycklig, vad som gör att fritiden känns meningsfull och liknande frågor. Vi gör en hel del saker tillsammans på vår fritid tror jag, i alla fall om jag tjuvkikar på min vänners tillvaro. Men är det aktiviteterna i sig som skapar lycka? Att vi åt hotellfrukost idag, tränade ihop, tog en fika och sedan gick på bio. En bra dag, men kommer den kommas ihåg? Har vi gjort det vi vill av dagen? Ja, det kanske vi har, eftersom vi valde att göra det, men av nån anledning så är vi inte riktigt nöjda.

Stockholm skapar stress, det är helt uppenbart. Igår blev det nästan komiskt, alla dessa val som Stockholm har att erbjuda. Vi pratade igår om att gå och träna inne i stan, ta en fika/middag och sen gå på bio (men allt detta blev alltså idag istället). Det vi skulle ta ställning till var först: Vilken tid ska vi träna? Vilket gym? Inne i stan eller utanför? Och när vi ringat in vilka gym som verkar lämpliga, vilket pass? Spinning eller boxning? Eller kanske köra själva ute i gymmet? Vilka anläggningar har då möjligheten att erbjuda detta, vid rätt tid? Och när vi har hittat rätt gym, rätt tid och rätt pass, då ska vi boka platser på nätet, och om det då är väntelista på just den klassen, ska vi chansa, eller börja om sökningen? Kom nu ihåg att vi endast har kommit till första momentet av tre denna dag. Jag kanske inte behöver beskriva hur det sedan ska gå att bestämma matställe. Att då måste man bestämma om den ska ligga nära gymmet eller bion, vill vi ha thai, sushi, fika, indiskt, pasta eller en tacotallrik? Vilken prisklass är vi intresserade av och kan man parkera där? Och sedan samma veva med bion, vilken film, vilken tid, vilken biograf. Herregud, behöver man alla dessa alternativ? Gör det oss lyckliga? Vi har insett att det skapar en väldig massa stress. Speciellt för mig som har nån inställning om att det jag väljer måste bli näst intill perfekt. Jag ska inte ångra mig sedan och bli besviken över att jag inte valde något annat. Med alla dessa val är detta nästan omöjligt. Ska kanske säga att det slutade med att vi tassade iväg till vårt förortsgym och stannade sedan hemma resten av kvällen...

Jag är ju uppvuxen i en småstad, och kan inte för mitt liv tänka mig att flytta tillbaka till en liknande (aldrig i livet just den) stad. Men jag kan längta efter den enkelhet jag får för mig finns där. Närheten till allt, mindre utbud och inte så krångligt att träffa folk och göra sina fritidsaktiviteter. Men kan man efter 13 år i Stockholm vänja sig vid det minimala utbudet som en småstad har att erbjuda (i jämförelse alltså)? Om jag vill gå på babymassage och så finns det inte? Om jag vill gå ut och äta på en ny restaurang, men de tre som finns har jag redan varit på alltför många gånger? Om jag inte vill träffa hela arbetsplatsen på stadens enda gym? Om jag vill att mina barn ska kunna välja mellan montessori, waldorf, vittra-skola? Men det som är det absolut värsta med att flytta från Stockholm är en enda, helt övergripande sak, och det är att jag flyttar ifrån min familj. Vet faktiskt inte om jag står ut med det.

Jag sitter med många fler funderingar än dessa, men vet inte om jag kan samla ihop dem i ord just nu. Jag kan undra över alla er andra. Är ni nöjda? Gör ni det ni vill, så ofta ni vill med den person ni vill? Ibland tror jag att ni är det, och undrar vad som gått fel med mitt eget liv, men ibland tror jag att ni döljer. Döljer väl. Döljer ni i så fall även för er själva? Jag kan tycka att det är svårt när vänner väljer att inte berätta när livet är svårt, men berättar om det när det är över och de är glada och hela igen. Varför gör man så? Är det så skamligt att visa upp sin sorg, oro och ilska? Vad tror ni ska hända? Vem ska döma er? Jag vill veta när ni mår dåligt, oavsett varför, inte få det som en färdigförpackad historia med vackra band runt när den är klar och genomarbetad. Vad är vitsen med vänner då? Jag vet att vi alla är olika. En del bearbetar bättre själva, vill dra sig undan, tänka själva och blir inte ett dugg hjälpta av att prata med någon annan i detta läge. Det är väl det att jag har så svårt att förstå det, eftersom jag är precis tvärtom. Men jag måste självklart ha respekt för erat sätt, och lita på att ni har valt det av en god anledning.

Inför veckan som börjar om 10 timmar har jag blandade känslor. Det känns som att det kommer bli ännu en vecka, som försvinner i mängden. Jobb, träning, middag, TV, sömn, och sen börjar det om. Helgen kan innehålla något trevligt, men egentligen samma sak, fast i mer utdragen form. Jag vill inte ha det så! Jag vet inte vad jag vill göra istället eller att jag tror att ni andra har så vansinnigt spännande liv, men jag blir uttråkad! Jag tror inte att jag kommer känna att jag har gjort mitt bästa när veckan är slut. Mitt bästa när det gäller att samla på lyckliga ögonblick, tillfällen jag kommer komma ihåg och stunder när jag lärt mig nya saker. Jag vill ha fler sådana. När kände ni er senast riktigt lyckliga? Jag har svårt att svara på den frågan. Inte för att jag känner mig olycklig, för det gör jag verkligen inte. Men skuttande, sprudlande lycklig, när var det senast? Hur ofta kan man förvänta sig att känna så?

När vi tränade idag, spinning inne på Söder, var det en lite spännande instruktör. Hon sa att vi alla skulle fundera över vilket mål vi har med vår träning idag. Det har många instruktörer före henne sagt, men hon höll fast vid temat hela passet. Sa till exempel : Vad har du hitills gjort för att du ska nå ditt träningsmål idag? Du är här för att träna, se till att göra det efter bästa förmåga då! Ta i nu, det är 40sekunder kvar, vad är 40 sekunder av ditt liv?! Jag gillade hennes sätt att formulera sig. Vad är mina mål? Just nu, denna vecka, närmsta åren, i livet? Jag tror att många med mig har svårt att svara på detta. Jag vet inte. Jo, att föda Pyret, och allt vad det innebär i förväntningar och drömmar. Men för min egen del? Vad vill jag med denna vecka? Att den ska gå fort förbi? Att jag ska träna extra mycket? Att jag ska ha det bra med min sambo? Att min bonusdotter ska känna sig välkommen och glad när hon är hos oss? Att jag ska ligga och njuta av Pyrets alla sparkar och klappa tillbaka? Jag vet inte! Och faktumet att jag inte vet, tror jag hindrar mig från att ta mig för något nytt med min tillvaro.

Jag har ett bra liv, jag vill verkligen tillägga det. Jag har en underbar man vid min sida som jag älskar ofantligt mycket och som jag vill ska vara bredvid mig så länge vi bara kan. Jag har den bästa bonusdottern man kan få, jag är gravid - något jag faktiskt inte visste om jag kunde, jag bor där jag vill bo, jag har en väldigt fin familj som jag behöver och vill ha nära mig alltid, jag jobbar på ett trevligt jobb där jag får trevliga kollegor, bra lön, mycket feedback och får träffa trevliga klienter med spännande livsöden, jag har en hobby (om nu träning kallas hobby) som jag trivs så himla bra med, kan utöva när jag vill nästan och som gör att jag mår väldigt bra, jag har vänner som jag tycker om och jag har pengar så jag klarar mig. Inte mycket att gnälla över alltså. Så varför grubblar jag över livets mening?

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".