Har nu kommit fram till Cape Cod, längst ut på en liten böjd arm kan man säga, stan heter Provincetown och det är så fint så fint så FINT! Jag blir ju alldeles till mig av lyx och vackra saker, även om jag inte alltid vill erkänna det. Men att bo så här vackert, med havet utanför, dimmers i hela hotellrummet, klassisk musik som står på i bakgrunden och en gigantisk fluffig säng - jo, det gör mig lycklig.
Vi ska stanna i två nätter, vilket känns skönt, även om det är trist med de två sista nätterna på semestern. Men att sitta här i en mjuk soffa, titta ut på segelbåtarna och lyssna på måsskrik... ja, gott folk, detta är livet. Varför måste man åka hem? Hem och jobba, hem och träna, hem och städa, hem och laga mat.
Ska knapra lite på deras egenlagade fudge med Bailys smak som jag sneakade ut och köpte förut när M bestämde sig för att ligga kvar i sängen.
Vi började faktiskt dagen med en joggrunda och sen simmade jag en kilometer i hotellets pool. Efter det var det dags för hotellfrukost och sedan utcheckning. Vi bestämde oss för att göra en liten detour förbi Harvard universitetet, bara för att se hur det ser ut (ligger bara en kvart utanför Boston, för er som liksom jag, inte hade en aning). Vi gick i höstsolen runt på området. Titta på alla vackra gamla hus, alla studenter från hela världen, höstträden.. ja, ni fattar. Både jag och M blev lite tankfulla, pratade inte så mycket, utan gick tysta runt. När vi satt oss i en park med en lemonad började vi prata om det man aldrig gjorde, det man drömde om men aldrig tog tag i.
Han är irriterad och konfunderad över att han aldrig ens tänkte tanken om att gå på universitet. Arg över att hans föräldrar aldrig hjälpte honom i den riktningen och pratade med honom om studier. Jag är besviken över allt det jag inte gjorde. Jag lever efter devisen (eller lever var ju att ta i, anser att är nog närmare sanningen) att du inte ångrar det du gjorde, bara det du inte gjorde. Detta tror jag på, och ack vad mycket saker det var jag inte gjorde!
Många anser att jag gjort mycket för att jag hunnit utbilda mig mycket, rest mycket och hunnit med många jobb. Men jag har inte gjort det jag var rädd för, och det som lockade mig mest: att leva utomlands (nej, tre månader i Australien med sin sambo räknas inte). När jag gick runt på universitetet tänkte jag på alla de planer jag haft om att plugga i USA, jobba som volontär i Sydamerika, plugga spanska på Kuba. Varför gjorde jag inget av det där? Och nu börjar det kännas för sent.
Jag tänkte alltid när jag var under 25 att jag skulle ta vara på de "barnfria åren" och verkligen göra allt det där (för jobba kommer man ju hinna, det kan man ju vara helt säker på), men nu börjar jag komma till en punkt när de barnfria åren är över, tiden är förbi, tåget har gått. I alla fall de tågen. Det kommer självklart nya.
Hur ska man hitta ro med de val man gjorde? Jag vet ju att jag gjorde dem av en anledning (kärlek, mestadels) som jag förstår än idag. Vi 80-talister har banne mig för mycket valmöjlighet! Vi blir nästan tokiga av alla val och erbjudanden som bara swishar förbi våra ansikten hela dagarna. Vi ska hinna göra ALLT, och helst innan 30. Det är verkligen ingen myt, det känns så. Efter gymnasiet kom den stora frågan: backpacka i Asien eller plugga på universitetet? Det var liksom de två man valde mellan. Jag valde att plugga. Vilket var skönt, det var skönt att vara klar tidigt, att ha valmöjligheterna sedan. Ångrar inte just det valet.
Nu har mörkret fallit utanför altandörrarna. Ska man tända en brasa i den öppna spisen kanske? (Ja, jag måste berätta det, för det är så ljuvligt! Låt avundsjukan komma bara, det är fullt förståligt).
Jag funderar på om jag är övertränad. Jag har varit så vansinnigt trött i kroppen i ett par månader nu. Det kommer och går, men mest kommer. Jag är som en zombie på morgnarna och när jag väl tar mig iväg och tränar är det ibland med så hög puls att det är läskigt. Jag gick upp för ett trappa i en klädaffär i NY, och fick så hög puls som pickade i halsen, att jag bad M känna efter om det verkligen ska vara så efter 15 trappsteg. Nej, blev svaret, så klart. Vet inte riktigt vad jag ska göra med faktumet att min kropp kanske inte vill träna mer. Dra ner på träningen, är det självklara svaret, men det är svårt, även om det sker lite automatiskt nu med trötthet och bröstont. Och vet ni vad det knäppaste är? Att jag känner mig lite stolt över att lyckas bli övertränad (min vältränade naprapat tror också det nämnligen). Sjukt va?
Nej, dags att väcka M, den mannen kan sova hur mycket som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar