Är målet målet?

Ligger kvar i samma underbara soffa, lyssnar fortfarande på klassisk musik och tittar in i brasan som är tänd framför mig och känner vinden från havet komma in genom balkongdörren. Ligger och läser min bok, mycket speciell, "Vass egg" av Gillian Flynn. Läsvärd. Se där, bloggens första boktips! Det kommer komma flera!

Jag funderade över en sak M sa till mig idag, och som vi har pratat om förut. Att när jag når ett uppsatt mål, tillfredsställs jag inte av det, utan vill då genast vidare till ett nytt. Detta är sant, och väldigt ledsamt. Som M säger: Lisa, du får ju aldrig skörda!

När jag hade gjort en Svensk klassiker (ja, den stora, har även gjort Tjejklassikern, men som tjej verkar det förväntas att man inte klarar av den stora. Så av tröttsamt många frågor om vilken jag egentligen gjort, klargör jag det på en gång: jag har gjort båda) var jag nöjd, absolut, men inte vrålglad och imponerad av mig själv, som min omgivning var (kanske främst mina föräldrar, mina största fans och trogna besökare till alla tävlingar). Jag kände det som att "om jag klarar den var det ju inte så svårt". Som en god vän sa till mig, om mig: "Det är som att om målet går att nå, var det för lågt satt". Detta är verkligen sant när det gäller mig.

Min fd sambo konstaterade alltid när vi var ute och reste (åkte ca 3-4 ggr per år till olika länder runt om i världen, så sammanlagt kanske 12-13 resor) att jag alltid började planera för nästa resa, när jag fortfarande var kvar på den nuvarande. Som att jag inte kunde njuta av den jag var på, utan var tvungen att veta att det kom en till, som jag kunde börja drömma om och kämpa mot. Men när jag väl var där, var ju inte lyckan total, utan då kom behovet av nästa mål, nästa resa.

Han konstaterade även en annan sak, att på varje flygning hem från vilket land vi än var i, började jag alltid planera mitt nya, hälsosamma och smala liv som skulle börja från det att vi satte fötterna på Arlanda. Jag kör inte med nyårslöften, jag kör med komma-hem-från-resor-löften! Men allt detta är ju en helt annan historia...

Det var samma sak när jag blev gravid i maj. Jag har kämpat oerhört med att kunna bli gravid (vet inte om jag ska tråka ut er med alla provtagningar, ultraljud, gynundersökningar, blodprover, hormontabletter, läkare och fullkomlig sorg och maktlöshet jag gått igenom, vi kanske tar det en annan gång), men när jag väl blev det, kunde jag inte unna mig att vara glad för det. Jag grät en skvätt precis när jag förstod att även det smala och svaga strecket på gravtestet bevisade att jag var gravid, men sen var det locket på. Jag stoppade min familj från att vara glad och jag hade väldigt svårt för att känna någonting alls. Det tog några veckor innan jag ens kunde prata om det på ett seriöst sätt med M, planera och drömma. Två veckor fick jag vara i den känslan, innan den togs ifrån mig. Är det anledningen till att jag inte glädjer mig åt målet? Att jag ändå inte tycker eller tror att det verkligen kommer bli bra, att jag har gjort bra? Eller är det kanske bara min stressade natur, att springa efter nya saker så fort och ofta jag bara kan, för då är jag bra? Då kan jag visa upp en massa resultat för min omgivning att imponeras över. Alla mina resor (som jag älskar varenda en av dem, måste jag tillägga) kan jag ibland tänka att jag gjort för att kunna visa upp, åstadkomma något lite annorlunda och avundsvärt.

Jag minns i yngre år, hur jag kunde välja att prata om de fritidsintressen som jag knappt ägnade mig åt, bara för att de lät coola och imponerande: karate, snowboard, klättra klättervägg. Sanningen är ju den att jag träna karate ett år på gymnasiet, var skitdålig på snowboard och rädd mest hela tiden och klättervägg har jag gjort kanske 10 ggr i hela mitt liv (men det är kul!).

Det kan vara svårt att erkänna att jag trivs bäst hemma långt ifrån all aktivitet i världen, vill åka på lyxiga resor utan en enda ryggsäck eller magsjuketablett, vill ha ett snofsigt gym att gå till där man inte riskerar att smutsa ner sig, få blåmärken eller behöver prestera ett enda synligt resultat.

Ska nu sätta in ett kort från parkbänkarna i Central Park. Folk får "köpa en bänk" och sätta upp vilka skyltar de vill för att hedra en annan människa. Det var så fina skyltar att vi båda gick tysta och lite gråtfärdiga. Det finns en massa kärlek, som vi ibland slarvar med!



Det jag och M gick och pratade om efter att ha läst ett trettiotal liknande skyltar dedikerade till mammaor, syskon, morfar, hunden, bästa vännen och så vidare, var om kärleken blir större för att man kan uttrycka den på en skylt för alla att se. Att om M ordnade en sådan skylt till mig, skulle jag bli jätteglad och känna att han verkligen älskar mig, trots att han säger att han älskar mig flera gånger per dag, varje dag. Behöver vi publik till våra liv, våra relationer och prestationer för att de ska vara något att ha? Jag tror att jag behöver det. Jag behöver ha bekräftelse på att det jag gör är bra, rätt och tillräckligt modigt. Som om jag inte litar på min egen övertygelse eller omdöme. Och vet vi att kärleken mellan den som köpte skylten och den som det står om, är en starkare och mer sann kärlek än den vi själva känner för våra respektive?

Äh, sätter in en till sån bild, bara för att de är så söta. Sen är det dags att krypa ner i fluffsängen.