Boston och goda samtal

Sitter i en fluffig fåtölj i lobbyn på Sheraton hotell i Boston. Vi unnade oss att bo här två nätter, efter att ha bott i en liten plutt lägenhet i New York som knappt gjorde skäl för pengarna (och det gjorde inte servicen från ägaren heller, som lät oss vänta en halv dag på att få lämna tillbaka nyckeln och få vår securitydeposit tillbaka. Tack för den). Vi är inte helt betagna av Boston. Jag fick för mig att det skulle vara pittoreska små kullerstensgator mest hela tiden (som i den där sockersöta serien "Providence" som gick på TV för några år sen. Såg ni den inte så missa ni inget), men riktigt så mysigt är det inte. Fint nere i hamnen och området Little Italy (som verkar finnas i varje stad. Finns det verkligen så många italienare i USA?) där vi åt middag ikväll. Men annars är det en stad, fin, men ingen jag kommer kämpa för att återvända till. Vi åker tillbaka söderut imorgon, till Cape Cod är planen. Vädret är ju minst sagt omväxlande, och det är trist att åka till havsnära städer och förvänta sig mysiga promenader längs hamnen, när det ösregnar. Men det är varmt! Och när solen skiner är det riktigt varmt!

Idag när vi satt i solen nere vid hamnen och åt/drack en Frappochino från Starbucks (varför finns inte det i Sverige?), kom en 92 årig man framrullandes i sin rullstol och prata lite med oss. Han sa att det var en bra dag för han var fortfarande vid liv, men man kunde ju aldrig veta, för dagen var inte slut än. Sedan sa han till M: "Jag ser en överviktig man sitta här och dricka sån där skit och jag undrar om du vill ta kol på dig själv. Du borde inte dricka sånt".
Vi skratta och höll med, men jag blev ändå fundersam. Är det okej att komma fram till nån och säga sånt? Vill vi att andra människor ska lägga sig i våra liv på det sättet? Det är av omtanke, det kan man ju utgå ifrån, men det kanske inte alltid landar helt rätt. Resutlatet idag blev att M vill sluta äta allt vad sött heter men att han samtidigt inte förstår hur han ska klara det. Vi satt och var missnöjda med våra kroppar och förlusten av att inte få äta och leva som vi vill. Han har inte ätit något mer onyttigt på resten av dagen, och slängde ut det sista av sin Frappochino. Så gjorde mannen någon nytta? Eller skapade han bara mer ångest över något som redan hade en stor plats i ångestskåpet?

Har idag köpt två nya collegetröjor, med Boston på. Märker att jag köper mer och mer myströjor och mindre "fina". Gissar att det hänger ihop med min viktuppgång av alla hormoner jag stoppat i mig sista halvåret. Apropå ångestskåpet...

Idag när vi satt i lobbyn framför varsin dator och kollade mail och surfade, hade jag hotellets dator och M sin egen. Jag hade en tidsbegränsning på min som var 45 minuter. När de hade gått, sa jag "Nu är jag klar, min tid är ute"! M stängde genast ner sin dator och gjorde sig klar att gå. När han packade ner datorn sa han att han precis fått nys på något han behöver ha koll på. Jag är stark i att göra det jag vill och när jag vill. Han är bra på att göra som jag vill och "lyda" mig. Men han märker också att han "skriver upp det i sin lilla svarta bok" över saker "han misann gjorde för min skull trots att han egentligen ville något annat". Han sa att han inte vill ha någon svart bok, och han vill bli bättre på att hålla koll på vad han själv vill och stå för det, kämpa för det. Eller acceptera att vi gör som jag vill, men då inte hålla det emot mig, lägga ansvaret på det i mitt knä och sen brusa upp över en pyttesak längre fram för att han inte får som han vill, trots att han inte säger vad han vill. Vi hade ett bra prat om det, där även jag måste lära mig att alla inte är redo att byta spår just precis nu, bara för att jag är det. Jag kan lätt glömma att andra människor har andra agendor och behov. Så utan att mena det, kan jag köra över folk, men inte ens ha vett att be om tillåtelse eller förlåtelse.

När vi gick till restaurangen ikväll gick vi förbi en rätt ung tjej som stod och prata med två killar. Hon klappade sig själv på den putande magen och ena killen frågade vilken månad hon var i. Femte, svara hon. Jag räkna snabbt ut att det skulle jag också vara om jag fått behålla mitt barn. Undrar när jag kommer sluta tänka på det, sluta räkna månader och göra jämförelser. När jag får ett barn kanske? Än så länge är ju alla barn försenade. Mitt skulle komma i februari.