Hemma och tillbaka till livet!

Det tog lång tid mellan bloggningarna denna gång, och det var helt ofrivilligt ska ni veta. Vi kom hem från USA förra söndagen och åkte bara hem och åt lunch och sen vidare till min kusin som hade släktfika (i deras nybyggda radhus med en inredning som plockat ur en Mio-katalog. Varför ser aldrig mitt hem ut så?). I måndags och i tisdags var jag på anställningsintervjuer (gick bra, får börja jobba som konsult-socionom om jag vill... vill jag?) och sedan på tisdag kvällen, efter att ha ordnat middag till bonusdottern och hennes kompis, åkte jag ut till Arlanda igen för att ta mig till Kiruna. Jag och kompisen M skulle till vår gemensamma vän S som lite ofrivilligt flyttat dit i februari. De hade ingen dator, vilket gjorde att det inte blev något skrivet där heller.

Men till den kanske viktigaste nyheten trots allt: stickan jag faktiskt kissade på i New York visade att jag är gravid, med besked! Strecket var knallblått och kom fram på en gång ( i jämförelse med förra gången då det var ett lite tveksamt streck, som i och för sig var en graviditet, men ändå..). Jag har tyvärr inte känt särskilt mycket alls. M blev så klart jätteglad och började redan från början kalla mig "sin gravida sambo", medan jag är rätt ordentligt återhållssam med alla känslor.

Det som sedan hände var att jag började må dåligt, rätt ordentligt dåligt. Det började nog i Kiruna, där tröttheten och illamåendet nockade mig, men jag skärpte till mig en del eftersom jag var på en kompisresa. Men när jag kom hem i fredags (efter att ha varit hos en läkare för min eventuella överträning) somnade jag direkt och klev mer eller mindre upp tre dygn senare. Jag tog mig upp och åt ibland (mycket motvilligt ska ni veta, illamåendet har tagit död på allt vad aptit och hunger heter) och jag försökte även vara ute en liten stund per dag. Men det har varit knappt genomförbart. I söndags var jag endast uppe ur sängen/soffan i en timma sammanlagt. Så fort jag ställt mig upp har hela världen snurrat och jag har varit rädd för att svimma och slå mig. Har inte orkat läsa någonting, för jag orkar inte hålla upp boken.

Några helvetesdagar sammanfattningsvis. Jag pratade med min läkare i lördags, som sa att det inte är konstigt att jag får en så stark reaktion. Detta då jag har ett sånt stort påslag av hormonet progesteron (som man får vid ägglossning och sedan ännu mer vid graviditet). Då jag har ätit ägglossningstabletter, hade jag ett progesteronvärde på 125, medan de flesta kvinnor har på 25. Sen bli gravid på det, men allt vad hormonchock det innebär. Så nej, jag har inte mått bra.

Var hos en annan läkare i måndags, som sjukskrev mig (tack gode Gud) och jag kan nu få vara hemma och ligga i sängen med någorlunda lugnt samvete. Har fått lite olika tabletter också, som ska hjälpa till mot illamåendet, men vet inte om de hjälper. Äter dem pliktskyldigt ändå, för jag orkar inte bli sämre igen. M var rätt orolig framåt söndag kväll och konstaterade att "Lisa, du har sovit i tre dygn nu".

Nu har jag tagit mig lite kraft och tagit bonusdotterns sackosäck och en filt runt mig och satt mig ute i höstsolen och bland alla vackra löv, för att blogga lite. Jag älskar hösten!!!

Men för att bjuda på lite mer om vad jag tänker om min graviditet, så menar jag när jag säger att jag inte känner så mycket (har ju mest känt mig väldigt sjuk). Jag läste "Vi föräldrar" som M köpt till mig, och när jag ser alla stora magar, tips på sköna mammakläder och förlossningshjälp, har jag bara en tanke i huvudet och det är: Detta kommer aldrig gälla mig. Jag kommer aldrig komma så långt.

Jag vill vara glad, längta och hoppas. Men jag är så i grunden säker på att jag inte kommer få behålla detta barn heller. Varje gång jag går på toaletten tittar jag i trosorna efter blod. Jag har haft ont i magen en del (troligtvis tarm-ont) och det har för mig bara varit en naturlig del, att nu kommer missfallet, nu gör det ont.

Självklart vill jag inget hellre än att komma hela vägen. Vill se min bonusdotter bli storasyster, vill dra min egen barnvagn och köpa mina egna barnkläder, ha mitt eget barn att älska och att få dela det med den man jag älskar. Men jag tror inte att det kommer hända. Så jag hoppas verkligen att man inte med tankens kraft kan skapa ett missfall, för i så fall kommer jag göra det.

När M drog med mig ut på en tvångspromenad häromdagen, gick jag mest och grät. Grät delvis för att jag mår så fruktansvärt illa och är så förlamande trött, men också för att jag inte tror på detta. Och för att jag på något konstigt sätt inte ens bryr mig. Jag var på ultraljud i måndags, men det var för tidigt att se hjärtslag. Men när jag låg där och titta på skärmen så kände jag ingenting. Jag förutsatte att hon skulle säga att det var dött eller ett misstag eller nåt sånt. Jag skulle självklart bli lika förtvivlat ledsen som förra gången, men jag verkar instinktivt skydda mig från all den smärtan. Vet inte om det egentligen är så klokt, men det är inget val jag gör. Jag har som mål att våga känna något annat än misstro innan november är slut. Korkat va? Att sätta upp ett sånt mål? Men jag måste hålla mig i nåt, ha en tro på att det kommer förändras.

Jag förstör för min bonusdotter, det vet jag. Hon vill prata hur mycket som helst om Pyret 2.0 (den förra hette Pyret, så vi säger skämtsamt 2.0 nu) men hon gör inte det med mig. Hon kvittrar tydligen på med M, men inte med mig. Kan förstå henne, hur kul är det att prata om det hon har längtat efter mest av allt hela sitt liv med någon som ler lite snett och säger "Ja, vi får väl se om det stannar kvar".

Jag är ju dålig på att låtsas. Kan ju inte spela spel, sätta upp en mask. Ibland är det bra, men ibland är det riktigt dåligt. Som nu! Fake it till you make it för fan Lisa!

Har svårt att vara nära min sambo just nu. Först och främst har jag ju sovit några dagar, men jag har svårt att vara go och gossig. Han anstränger sig som vanligt jättemycket, och jag... gör inte det. Verkar inte ha något behov av närhet. Vet inte om jag ska problematisera det, eftersom jag mår så illa, har så ont i brösten och magen, att ingen sovställning är möjlig till slut, och därmed är fysisk närhet inte heller så njutbar som den kan vara. Men jag har kort stubin, är arg och gråtfärdig. Är så klart hormoner, men det spelar ingen roll! Det är lika verkligt för det. Det verkar som att kvinnor ska vara vana och acceptera att deras humör går fullkomligt upp och ner i olika perioder i månaden och livet. Ingen pratar om hur obehagligt det är, hur rädd man blir för alla känslor och hur verkligt det man känner just då är. Man brukar säga att av barn och alkoholister får man höra sanningen, men jag vill lägga till: och av kvinnor med PMS!
För det vi säger är sant, om än lite tillspetsat och ibland okontrollerat. Och så arg och ledsen som jag har känt mig är sant, men kanske inte riktigt i proportion till det som faktiskt hänt.

Ska till terapeuten idag, kanske är bra...

Jag drömmer om blod. Inte varje natt, men det har hänt ett par gånger att jag drömmer om missfall eller liknande saker. Är säkert inte så konstigt. Jag har ju alltid ett behov av jämförelse och jag undrar hur oroliga andra är, som inte haft ett missfall, som inte slitit häcken av sig för att bli gravid (förutom det angenäma slit som ett sexliv innebär..). Ligger ni också och värgar inte knyta an, drömmer om missfall, förutsätter att sjöhästen på ultraljudet ska vara död och kan inte förlika er med att ni någonsin kommer ha stor mage? Jag kanske är lite väl dramatisk när jag tror att jag har det värst och svårast hela tiden (det skulle ju inte vara första gången i så fall...) men ibland kan jag längta så efter att få prata med nån som också haft det kämpigt, som inte vågar hoppas längre.

Nej, nu börjar det faktiskt bli kallt här ute i sackosäcken. Ska pröva att gå en bit in till stan sen, behöver röra på mig. Snart dags för lunch.. huga.. illamåendet gör sig påmint..