För att ni ska känna igen er...

... så skriver jag om en liten jobbig incident som hände igår kväll. Vi hade varit ute och ätit på restaurang och hade parkerat nere i "gamla stan" för att strosa runt och ta en kvällsglass. Sambon satte ihop den galet dåliga barnvagnen som vi lånat av min syster. Tänk er ett skrangligt chassi som man klickar i en hård liggdel i som dottern skulle ligga i. Han satte fast liggdelen, lade ner dottern, och sedan händer det som man knappt vågar tänka: Hela liggdelen gör en bakåtvolt, ramlar av, snurrar i luften och landar upp och ner rakt på asfalten - med min dotter i. Hon måste alltså ha hamnat med ansiktet rakt ner i marken.

Och som jag skrek. Och som hon skrek.

Sambon fick upp henne, tröstade, jag kom fram och mer eller mindre krävde att få henne i min famn, ville själv kolla hur hon mådde. Och otroligt nog var det inte ett enda skrubbsår. Fråga mig inte hur det gick till, men inte en skråma. Men tårar, så klart.

Vid det här laget hade en grupp italienare kommit till oss och vill så klart komma med tusen olika råd och tips. Gulligt till en början, besvärande till slut.  Så efter att ha fått vatten och vägbeskrivning till närmaste akutmottagning går vi iväg till vår glass - utan vagn - jag ville bära dottern resten av kvällen. Hon jollrade på som vanligt och visade inte en tillstymmelse till att vara tilltufsad.

Det jag gillade med hela situationen var att jag lyckades tillåta mig att känna det jag kände. Skrika precis så hysteriskt som jag kände det. Inte hålla igen och bete mig "civiliserat". Visst, jag höll igen tårarna, orkade inte stå och gråta inför hela den där gruppen med italienare jag inte känner. Men att få vara i en känsla fullt ut är ganska befriande - och nyttigt. Det blir uppenbart hur sällan i alla fall jag är det. Det finns så mycket lager utanpå många känslor, som gör att vi agerar och reagerar som vi förväntas. Men visst, sedan skämdes jag lite, men vet inte inför vem egentligen.

Sambon blev dock besviken på mig, att jag med sådan självklarhet tog dottern ur hans famn. Han undrade varför jag har en rättighet till barnen som inte han har. Att han aldrig skulle kunna göra samma sak, för det hade jag aldrig accepterat. Och nej, det är sant. Jag tror mig nog ha någon form av veto, en större rätt att få trösta och bli tröstad av mina barn. Rätt att få information om dem först, vara den som har rätt att vara mest ledsen om det händer dem något. I ärlighetens namn hade jag inte en tanke på min sambo, hur rädd han måste ha blivit, hur mycket skuld han kanske sitter med för att det var han som skulle sätta fast liggdelen på vagnen men uppenbarligen misslyckades med det. Har vi mammor mer rätt till våra barn? Eller varför tror vi att vi har det? Är det för att vi visar våra känslor tydligare och då verkar våra behov starkare?

Nu ska jag lägga mig, håller på att bli uppäten av mygg!