I mörkret

Sitter på altanen, allt är mörkt runt om kring mig. Har några ljuslyktor tända runt datorn, en ljusslinga blinkar mellan två palmer - i övrigt är det mörkt. Ut över havet ser jag en stor färja åka långsamt förbi, och nere i bukten ligger några lyxbåtar och vilar efter dagens solbadande. Vår semester börjar lida mot sitt slut, imorgon är sista riktiga dagen, sen är det mest packa och bege sig hemåt (12 timmar dörr till dörr...).

Så hur har det varit? Bra, sammanfattningsvis. Grälet jag och sambon hade har helt klart lagt sordi på en annars rätt så god stämning, men om man försöker bortse från det så har vi haft det bra. Sonen har haft det obegripligt bra - en stor pool, armpuffar, en lekglad kusin, leksaker i kopiösa mängder, yoghurt i alla möjliga onaturliga färger, Nutella till frukost, sitta utan säkerhetsbälte i baksätet med kusinen och sjunga "I ett hus vid skogens slut.." så högt han bara orkar. Han har varit ett solsken i två veckor känns det som. Dottern däremot har varit lite bökigare att vara med. Inte så förmögen att leka själv, kan inte helt säkert sitta själv, så man måste passa henne, vill helst bli buren, har gått upp mellan 5 och 6 varje morgon, lite smågnällig i största allmänhet. Har dock fått bada i poolen flera gånger varje dag, i sin nya rosa nyckelpige-baddräkt, lekt i kusinens Nalle Puh-babygym, sitta i en sån där gummistol som gör att ungen sitter som gjuten (mycket praktisk måste jag säga, i alla fall i just den här åldern), lärt sig äta banan och dricker kopiösa mängder vatten. Har som tur är sovit varannan timma under dagarna, så vi har kunnat ligga och sola i fred och lyssna på när sonen springer över stenplattorna och skriker "Här kommer bomben!" innan han och armpuffarna hoppat i vattnet.

Jag har fått se mig själv på nära håll i många situationer som jag annars inte möter i min vardag: att synka mig med många andra och deras vanor (som att slänga mat, inte spara och värma en annan dag), ser hur ekonomiskt snål/sparsam jag är och hur mycket det upptar min tid, hur ledsen jag är över att se mig själv i bikini, hur gärna jag vill att mina barn ska sova hela dagarna så att jag får ligga i fred på min solstol, hur osäker jag blir på att laga mat när jag vet att italienarna har en himla massa regler för hur saker ska göras (inte den oljan till det, de tomaterna används bara till det, den pastan MÅSTE man äta till denna rätten, och den får absolut inte överkokas, inte sallad till pastan - den äter man ju efteråt (fattar du väl!), mozzarellan ska förvaras ute - inte i kylskåp osv osv...), hur det stressar mig att jag måste tvinga ett eller båda barnen att göra avkall på sina behov av olika saker (mat, sömn, kyla) för att vi andra vill göra saker (åka till en lekplats när dottern behöver sova, men sonen gärna leker). Summa summarum så är jag en rätt bökig person, med en jäkla massa krav på hur saker ska gå till och vara för att jag ska få det bra. Och när jag inte får det bra, då har jag svårt att släppa det, och sprider ut det som en liten giftanpull - så att alla vet att nu har jag banne mig uppoffrat mig för era behov.

Nej, dags för sängen. Dottern går som sagt upp alldeles för tidigt och min sömn är nere på ett minimum. Försöker dock göra det bästa av den situationen och sätter henne i Babybjörn och tillsammans möter vi soluppgången nere på stranden under en långpromenad barfota i sanden.