Från solen

Skriver en liten hälsning från solen. Är nu på ön Ischia, södra Italien, utanför Neapel, där min syster bor sedan cirka 10 år. Vackrare än så här blir det nog inte, och knappast soligare heller. Vi äter mozarella (som smakar något) varje dag, tar en morgonpromenad med hunden till bageriet och köper morgonens nybakade baguette, solar, badar, äter, sover en stund när något barn sover, och i bästa fall tar vi oss iväg in till stan på kvällen - när solen gått ner - och tittar på folk och äter en glass. Sonen är i sitt esse! Han är ett solsken hela han, konstant glad, charmig och trevlig att ha att göra med. Han badar som en fisk och vill helst ligga i från morgon till kväll. Han har insett vitsen med armpuffar och njuter av att ligga och flyta och simma själv. Han springer från muren och fram till poolkanten och ropar: Här kommer bomben! och så hoppar han, lycklig som aldrig förr.

Vi har även min sambos syster här med sina två tonårssöner. De verkar ha blivit charmade av min son, och badar gärna med honom och ler lite generat när min son ropar på dem och vill att de ska vara med /vakna/ sitta i knät eller liknande. Sen har vi ju hans kusin här, min systers son, som är 3,5 år. Det kan bli vissa slagsmål om bilarna och liknande, men på det stora hela verkar de ha stort utbyte av varandras sällskap.

Jag och sambon har brutit traditionen att gräla så taket lyfter när vi är här. Än så länge har vi varit så snälla och söta mot varandra och det känns som att det kommer hålla i sig.

Så jag har inga djuplodande pessimistiska tankar om livet just nu, utan har det faktiskt förbannat bra.