En fullspäckad helg är till ända (när skriver man enda och när ända?). Fredagen var en dag i skolan. Var illa berörd hela dagen, då förmiddagen handlade om våldtäkt och eftermiddagen om kvinnlig omskärelse. Inte skojsigt alls.
Igår var jag och tränade med min syster, vilket är kul, att kunna träna tillsammans, är van att träna en hel del själv. På eftermiddagen åkte jag till Norrtälje och satte mig på mitt favvocafé och skrev två dikter. En till min son och en till min sambo. Jag satte ihop olika meningar från olika låtar av min absoluta favoritartist, Peter LeMarc. Jag blev rätt nöjd. Läste upp dem idag på sonens namngivningskalas.
Detta skrev jag till min sambo:
En sak har jag lärt mig nu
Om du hittar nån att älska
Älska allt du kan
DU bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Om du tvivlar på lyckan
Om du gått ett varv
Ta emot den
Du måste våga
Du får den av mig
Den är din att behålla
Jag tänker inte still se dig gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dig, finnas där
Allt vi gjort ihop
All skratt, all gråt
Som ekat mot väggarna
För många minnen
För att vi någonsin ska kunna skiljas åt
Jag sårade dig blint och jag retade dig vild
När det var jag som var rädd att inte räcka till
Handling lär betyda mer än tal
Så ett förlåt är inget mer än ett ihåligt skal
De här är bara ord men jag säger dom igen
Jag älskar dig
Du är min bästa vän
Du tar mig till himlen och sen lika snart därifrån
Du ger mig en evighet, sen sänker du ner ridån
Jag har beslutat mig
Jag har ställt in mig på
Jag har bestämt mig för att älska dig
Så titta inte ned
Titta inte åt sidan
Blunda, ta ett steg
Här finns ingen garanti
Här finns bara vi
Du och jag mot världen
Till min son skrev jag:
Må du snubbla på de stenar
Jag aldrig själ fick snava på
SÅ att du sen kan resa dig
Och stadigare gå
Lägg din lilla hand i min
Mörkret kan inte komma in
Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling, du är en speciell individ
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Jag vill gråta av lycka
Det här är vad livet går ut på
Jag är så lycklig’
Jag är så glad
Plötsligt förstår jag värdet av allt som jag har
Om jag bara får leva en enda sekund
Låt det vara just här och nu
I just denna stund
Jag gör vad som helst för dig
Vad i världen du ber mig
Jag älskar dig vad du än gör
Så länge jag andas
Så länge jag finns
Ja, jag älskar dig till den dan jag dör
På kvällen igår jag var på tjejmiddag. Rasande trevligt. Träffade bland annat en zonterapeut som tror att hon kan hjälpa mig med mitt förlamade stämband. Det vore ju fantastiskt! Insåg härom dagen att det faktiskt är ett handikapp. Att inte kunna ropa på sonen när han springer ut i gatan. Att aldrig mer kunna göra en av mina stora hobbies - sjunga. Blev rätt stressad när jag insåg detta. Men zonterapi - varför inte? Har stor tro till alternativmedicin, så gärna för mig!
Blev lite ledsen av middagen också. Ledsen över att jag inte har lika många fina vänner. Att jag verkligen kan sakna DEN DÄR vännen. I den här åldern (30) verkar det svårt att ha "bästisar". Alla är upptagna med sitt, har sina familjer att fokusera på och man blottar inte så mycket av sitt liv. Det finns undantag, även bland mina vänner, men jag kunde ändå igår kväll känna att jag vill ha så mycket prat och skratt i mitt liv ofta!
Och sen blev jag ledsen över det jag alltid blir ledsen över, att höra om andras "fantastiska liv". Om alla dessa par som varit ihop med sina killar i 10 år, har två barn, nygifta, lyckliga och nöjda. Jag känner mig utanför. Det är bara jag som har styvbarn, stor åldersskillnad, konstanta kriser och känslan av att inte alls ha det så där lugnt och tryggt som de verkar ha. Jag vet att man får veta en väldigt begränsad del av folks liv på en fest en lördagkväll, att sanningen om deras liv kanske inte så långt ifrån min egen. Men jag sitter med en liten klump i magen. Klumpen att vi kanske inte alls kommer klara av det. Kanske inte alls lever lyckliga i alla dagar.
Men dagens kalas gick bra. Alla släktingar ställde upp, gav fina presenter, visade så mycket omsorg om min son. Mina föräldrar och sambons föräldrar träffades för första gången, och det gick nog bra tror jag. Jag vill också passa på att skicka en stor tacksam tanke till mina underbara föräldrar, som hjälper till så vansinnigt mycket. De gjorde halva kalaset! Bakade smörgåstårtor, fixade en fantastisk lokal, var där tidigt och fixade, gick sist efter att ha diskat och ordnat. Jag har det väldigt förspänt med hjälp i mitt liv. Tack mamma och pappa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tråkigt att du blev ledsen....jag tyckte det var många som bjussade på sina oförrätter. Att alla hade kriser och att all jobbat hårt i sina relationer...men det positiva är att du kanske hörde "bara det bra" Lisa. Att du valde att höra att alla har det bra. Jag hörde många som sliter och har slitigt hårt för att få allt att gå ihop. Några som är ensamma, några som seprarerat efter många år tillsammans, någon som är olycklig mm
Kul att ändå du hittade många bra att prata med. De är fantastiska tjejer hela bunten - olika men riktiga pärlor!Du träffar dem igen snart!!
Kram S
Å så fina dikter! *tårögd*
Men oj så jag känner igen mig i det du skriver. Att man kan vara så ENSAM och ändå ha folk runt omkring sig. Att det känns som kört att hitta ngn att umgås med för att alla redan har sina vänner och det inte finns någon över osv
Lisa, jag sökte på Google, stämband och zonterapi och ditt inlägg är det intressantaste jag hittat hittills.
Kan du berätta om du har provat zonterapi? Jag funderar på att göra det, jag har ett förlamat stämband.
Det kostar ju 4 - 500 per behandling så jag som har råd men är ekonomisk undrar ju om det kanske är helt bortkastat.
Mitt blev förlamat när jag trillade en liten bit (8 meter)
Varför har du ett som är förlamat?
mvh / Hans
Hej! Är inte så teknisk på denna blogg, så jag hoppas verkligen att detta meddelande kommer fram till dig! Jag hade ett förlamat stämband, varför vet man ej, det kan man tydligen få lite hur som helst, om man har otur. Det satt i i flera månader och jag lät verkligen helt hysterisk. Som att jag pratade i falsett hela tiden. Folk trodde att jag skämtade. Det var fysiskt ansträngande och att prata i miljöer med hög ljudnivå var inte att tänka på.
Hur som helst så var jag på den där tjejmiddagen och en zonterapeut råkade vara där. Hon tyckte att det var så spännande med mitt stämband att hon bad att få klämma på mina fötter. sagt och gjort, i max en halvtimma tryckte hon på olika punkter, och kunde då känna att det var något med halsen. Inte mer med det, men endast en kort period efter detta så var förlamningen borta! Jag har ingen aning om hur det gick till, men var otroligt tacksam och glad i alla fall.
Jag testade zonterapi som tonåring, för menssmärta, och det funkade den gången också. Vet att jag det är svindyrt, och att jag hade väldig tur som råkade få det gratis den gången. Men det är ju helt klart värt att testa. Sjukvården sa till mig att de inte gör något förrän man haft det så där ett år. Ett år!!?? Det var ju jättejobbigt! Hoppas verkligen att du kommer tillrätta med ditt problem, och tack att du hittade min lilla blogg och frågade! Lycka till! / Lisa
Hej och stort tack för svaret, jag har genomlidit många år, sen 1994, med eländet och det kommer och går lite som det verkar, jag har till och med opererats för det -2000 på Karolinska, det kallas "medialisering" och man flyttar det förlamade stämbandet närmare det andra så det går lättare att prata.
Men nu lider jag i stället av att det stämband som fungerar slutar fungera helt plötsligt, jag pratar kanske tio minuter och sen blir jag bara tyst, i bästa fall hostar jag lite.
Kul va?
Det kom av en olycka som sagt.
Då och då verkar det som om det förlamade stämbandet får lust att dallra lite, det blir en otrolig skillnad. Två läkare av ca tio tyckte sig se såna tendenser (har varit hos de bästa) och det finns inte mycket annat att göra än att prova alternativa saker.
Zonterapi måste det nog bli och det finns ju lite annat, nästan ännu "skummare".
mvh / Hans
(den här gången strulade det att använda google konto så jag svarar så här)
Skicka en kommentar