She´s alive!

Igår, på Willys av alla ställen, kände jag mig kåt! Det är banne mig första gången sedan jag fick barn (dvs 9 månader) som jag hade någon som helst känsla där nere. Vad fantastiskt! Jag blev på så gott humör att jag nästan började jucka mot första bästa varuhylla. Min sambo var inte beredd att ställa upp just där och då dock. Tråkmåns.

Känslan gick över till slut, tyvärr. Men jag kommer leva på det länge! Att jag faktiskt är en sexuell varelse trots allt. Jag har tvivlat ska ni veta...

Jag har haft en bra helg. Min son är ju så ljuvlig att det är svårt att ha något annat. I dag vaknade han alldeles för tidigt, 20 över 6, och då låg vi och kolla på barntv (nåt helskumt program där vi i tvsoffan skulle delta i programmet och säga olika saker, dra i snören, räkna stjärnor och grejer. Vet inte vad jag tycker om det upplägget). Sen var det gröt till honom, sen satt vi vid köksbordet och gjorde fruktsallad, bakade kakor, gjorde hans favorityoghurt och sedan bad i diskhon. Efter allt detta var klockan över 9 och jag stack ut och sprang i det kalla men otroligt vackra vädret. Efter det har sonen sovit så jag har jobbat. Känner mig dock klar för idag.

I eftermiddag ska vi på bio och sonens ena faster ska vara barnvakt. Kan inte säga att jag är nervös, för det är jag inte, men lite spänd kanske. Hon är underbar, det är inte det, men han är lite mammig, kan bli gnällig när han är uttråkad. Hoppas att det går bra för alla helt enkelt.

I dag blev sambon ledsen. Han känner sig som en dålig pappa som inte tycker att denna tid i sonens liv är roligt. Han vill jobba, göra andra saker, inte bygga torn av mjuka klossar som sonen ska riva. Han känner att han lägger för stort ansvar på mig men samtidigt så vill han inte göra mer heller. Sonen föredrar mig just nu och är gnällig tillsammans med sin pappa, vilket inte bättrar på situationen.

Jag kan inte säga att jag lider av att vara mer med plutten än vad hans pappa är. Jag gillar ju hans umgänge, njuter av hans kramar och skratt. Men ibland blir jag sur över att pappan så självklart kan sätta sig i soffan med datorn i knät timme ut och timme in, när vi borde dela på ansvaret. Jag säger inte så ofta något, tänker att hans tid förhoppningsvis kommer och då kanske jag kan få göra mina saker lite mer. Sen ska vi inte glömma att min sambo är pappaledig ca 1,5-2,5 dag i veckan och har varit sedan plutten var 4 månader. Och hans första två månader var han hemma på heltid. Hmm, börjar direkt ursäkta...

Men som sagt, det är en ojämlikhet som jag inte riktigt vet vad jag tycker om, inte kan bestämma mig för om jag borde bli upprörd över eller bara acceptera. Och kanske njuta av att vara "den goda föräldern". Men främst vill jag nog att min sambo ska känna att han är bra. Han har sagt redan innan vi fick barn att bebistiden inte är hans tid, att det är mycket roligare när barnet är kanske tre år. Min tid är verkligen bebistiden dock, älskar detta!