Vem ser mamman?

Jag är en rackarns bra mamma. Jag måste säga det, igen, har nog sagt det förr. Men jag tycker faktiskt det. Jag blir bara bättre och bättre till och med. Jag har så himla roligt med min lilla grabb. Vi bakar, lagar mat, dansar, sjunger, kramas, tittar på TV, spelar dataspel, läser och skrattar så jag får träningsvärk i kinderna. Han är en sån ljuvlig person att vara med, och jag blir ljuvlig tillsammans med honom. Jag blir så obegripligt barnslig och underhållande, att jag knappt känner igen mig själv (jag som HATAR att leka med barn).

Men nu till det märkliga: jag vill ha publik. Jag vill att alla ska se mig när jag flänger runt i hemmet och är så där vansinnigt rolig så min son bara kiknar av skratt. Jag vill ha beröm när jag låter honom kladda med allt som går att kladda med. Jag vill få någon form av medalj när vi kramas och han borrar in sitt lilla ansikte i min hals och jag viskar att jag älskar honom. Varför? Varför räcker det inte att han och jag har det bra? Varför ska andra se det, bedöma det och sedan värdera om jag är bra eller inte?

Jag har tidigare berättat om att jag har en neuros (jo, en terapeut kallade det faktiskt det en gång, kände mig genast väldigt sjuk). Att jag alltid tror att jag är sedd. Det startade när min syster försökte ta livet av sig när jag var 9 år. Då var fantasin så klart lite mer på ett barns sätt (jag trodde att jag var videofilmad av en osynlig man och att alla hade en hemlig TV-kanal där man kunde se mig, 24/7). Även om jag inte tänker på det sättet idag, så känner jag mig konstant sedd. Konstant. Jag kan inte till fullo beskriva vad det innebär för mitt liv. Hur det både berikar och begränsar min tillvaro. Att det både gör att jag kan känna mig väldigt snygg när jag klär upp mig och känner mig fin (och tror att ni alla ser), men också att jag måste onanera under täcket, för annars kommer ni ju se och det klarar jag verkligen inte.

När jag är ensam med min son är det samma sak. Jag tror att ni alla ser mig, men vet samtidigt att ni inte gör det, och det känns så fattigt. Gör jag allt detta utan publik? Utan att någon ser hur söt/rolig/kärleksfull/begåvad/trevlig jag är? Och då kan det kännas meningslöst. Inte så pass meningslöst att jag slutar göra det, men ändå ett pinnhål ner på meningsfullhetsstegen.

Jag har förstått att andra inte tänker så här. Det är för mig helt obegripligt, men jag har insett och accepterat att detta är jag, inte alla.

En terapeut har frågat om jag vill bli av med det. Och jag vet faktiskt inte. Vem är jag då? Hur fungerar livet då? När man på riktigt, i alla aspekter, är helt ensam? Jag är ju aldrig ensam, inte helt.

Är jag så rädd för att vara ensam så att jag har skapat mig en egen fantasivän? Min egen Molgan? Herregud så ledsamt. Jag är ju aldrig ensam. Min sambo kan nästan reta mig för det. Att så fort han är borta tar jag hit en vän. Jag håller inte med. Jag njuter av ensamhet (som just nu, alla sover och jag får sitta här i lugn och ro), men jag "passar på" att ta hem vänner när jag för en gångs skull är själv hemma. Det händer inte så ofta, så jag måste faktiskt passa på, kan dröja månader till nästa gång. Han tror mig inte.