Me, myself and I

En uppdatering: Mammalivet är fortfarande underbart, sonen är bäst, havregröt har gjort en stor skillnad i våra liv och jag vill aldrig jobba mer. Så, nog om det.

Jag har upptäckt en alldeles jätteotrevlig sak om mig själv. Har nog haft det på känn tidigare, men har nu insett det, svart på vitt.
Min bonusdotter sa häromdagen att hon har kommit på att hon verkligen tycker om när det regnar. Direkt svarar jag "det gör jag också"! Istället för att fråga vidare om varför hon gillar det, har hon kommit på detta nyligen eller något annat, så refererar jag direkt till mig själv. Tyvärr har jag även denna tendens när jag är terapeut, vilket jag skäms för att erkänna och verkligen jobbar hårt för att bli av med.

Vadan detta behov av att alltid prata om mig själv? Jag anser att jag får prata om mig själv oändligt mycket med mina föräldrar, så jag kan inte se att det finns eller har funnits någon direkt brist där. Jag har vänner som tappert lyssnar och en sambo som är omättligt intresserad av MIG (tror jag i alla fall). Och det kommer så automatiskt, så spontant. Jag hinner inte ens tänka att jag ska stoppa mig själv, innan det har hänt. Jag vill så gärna känna igen mig, berätta om en egen erfarenhet, att jag vrider och vänder det personen har sagt för att få det att passa in i mitt liv. Det näst bästa är att jag inte alls känner igen mig, och då kan jag prata om det (och är uppriktigt intresserad av hur saker fungerar då, när de inte alls är som jag anser att de bör vara).

Pinsamt. Det är allt jag kan säga. Tror ni att det växer bort?

Jag ska ju plugga i två terminer, har jag sagt det? Sexologi, 10 p (eller 15 p som det heter nu för tiden). Jag trodde att det bara var en termin, men när jag fick välkomstbrevet visade det sig att det var två. Oops. Men sambon är ju en klippa, som vanligt, och ställer upp utan att knussla. Jag känner mig dock redan stressad över att lämna bort plutten en hel dag! Han helammar ju! Vet inte alls hur detta ska gå, men jag SKA gå kursen, så det får lösa sig. Har mjölkat ur så det finns tre måltider i frysen för tillfället. Ingen angenäm grej det där, att mjölka ur, fy fasiken vad segt. Brösten är helt röda efter allt klämmande. Men vi måste väl träna på att dricka lite ur flaska innan den första skoldagen (18/9). Sambon får komma till mig på Karolinska Institutet på lunchen, så ammar jag då. Kräver att plutten verkligen håller sina tider, inte blir hungrig "utanför ramen". Ja, jisses... Men med hans viktkurna lär han ju inte dö av undernäring precis, men det är ju stressande att veta att han inte har det bra.

På familjerådgivningen igår blev det att vi pratade mer om sambons mående än vår familjesituation. Det blev jobbigt för honom, han känner sig som "problemet" och blir stressad av att han måste göra något åt sin situation, nu. Jag känner mig inte lika stressad, men visst, något måste göras, inget snack om det. Till råga på allt visade det sig att terapeuten känner sambons exfru! Suck... måste man byta nu då eller?

Eftersom sambon mår så dåligt i sitt liv, med sig själv, och det är vårat största problem, börjar jag längta efter att gräla om helt vanliga saker. Hushållsarbetet, vart vi ska åka på semestern eller sådana saker. De sakerna går ju i alla fall att lösa! Då finns det ju hopp om förändring mer än det finns nu.

Igår kväll gick jag en promenad i vårt villaområde och tittade in i alla upplysta hus. Funderade på vad de som bor där inne har gjort för att hålla ihop. Har de det bra? Är de lyckliga? Eller är det en fasad som de flesta av oss håller upp? Just för stunden skulle det nästan kännas skönt om det var en fasad, det skulle göra mig mindre ensam. Skriver mer om detta senare, nu kom en kompis.